Bilden av den nya kvinnan

Camilla Hammarström ser en utställning med fyra förebilder

Foto: Finlands nationalgalleri/Konstmuseet Ateneum
Självporträtt av Elga Sesemann (1946), och Sigrid Schauman (odaterat). Utställningen visas just nu på Millesgården.
KONST

På 1920-talet, i spåren av rösträttskamp och krav på moderniserade äktenskapslagar, dyker en ny kvinnotyp upp. Den nya kvinnan var kortklippt, kastade korsetten, yrkesarbetade, sminkade sig, rökte och roade sig offentligt. Typen, som kanske inte alltid var så utpräglad, var ett uttryck för kvinnans framsteg på flera fronter. Även på konstområdet.

I den finska konstnären Helene Schjerfbecks porträtt från 1920-talet och framåt möter vi henne i olika kostymer. De porträtterade representerar inte sig själva utan en kategori: lärarinna, sjuksköterska, blond kvinna.

Mitt i den dämpade färgskalan kan läpparna lysa likt ett kyssmärke, den röda accent som är så karakteristisk för Schjerfbecks måleri. Ett tecken på en sensualism som inte längre behöver hållas tillbaka.

När nu Finlands nationalgalleri/Konstmuseet Ateneum gått till sina egna samlingar för att presentera fyra framgångsrika konstnärer som var aktiva under 1900-talets första årtionden har valet fallit på Helene Schjerfbeck (1862–1946), Ellen Thesleff (1869–1954), Sigrid Schauman (1877–1979) och Elga Sesemann (1922–2007).


Det handlar inte om ett återupprättande av kvinnliga konstnärer utan om konstnärer som hävdat sig väl trots patriarkala strukturer och som alla har en självklar plats i den finska konsthistorieskrivningen.

Foto: Yehia Eweis
Helene Schjerfbeck, ”Familjesmycket”, 1915–1916.

Man kan vända sig emot att de genom titeln på utställningen likväl skrivs in i en kvinnlig kontext, men man får komma ihåg att det är emancipatoriska krafter i samhällsutvecklingen som möjliggör deras inbrott på konstscenen. Genom att satsa på sina konstnärskap personifierar de den moderna kvinnan. De blir också till rollmodeller för nya generationer skapande kvinnor.

Denna positiva infallsvinkel synliggör konstnärernas djärvhet och målmedvetenhet. Alla fyra var nyfikna på de moderna strömningarna och reste efter studietiden till Europa. För Ellen Thesleff var mötet med Wasily Kandinsky och hans konst exempelvis en avgörande upplevelse.


Något som slår mig som gemensamt för dem är deras sätt att behandla färgen som en materia i egen rätt, uttrycket i deras målningar har att göra med hur färgen lagts på pastöst eller smetats ut med palettkniv. Och ibland, särskilt tydligt hos Schjerfbeck, skrapats bort för att skapa en yta där duken blir synlig och en aura av närvaro skapas.

I en del av Ellen Thesleffs bilder för sättet att arbeta med palettkniven tankarna till August Strindbergs måleri där det figurativa är nära att helt upplösas i ren abstraktion. Och hos Sigrid Schauman sker arbetet närmast skulpturalt för att få fram ljuset. Hennes vresiga penselföring ger målningarna en sällsam friskhet.

Elga Sesemann är den som är mest frimodig, man kan nästan skönja ett ursinne i sättet att föra penseln. I hennes stadsbilder står färgsjoken mot varandra som självständiga abstrakta monoliter. Såväl ljuset som mörkret äger en oavvislig materialitet.

ARTIKELN HANDLAR OM