Ett trist sätt att dö

KONST

Fredrik Svensk om Houellebecq i storformat på Palais de Tokyo

Michel Houellebecq ställer i sommar ut på Palais de Tokyo i Paris, en utställning som stundom blixtrar till men som saknar författarens humor och känsla för tajming, menar Aftonbladets recensent Fredrik Svensk. Foto: André Morin
Michel Houellebecq. Foto: TT

 Ingen samtida författare har som Michel Houellebecq förnyat den romantiska civilisationskritiken med sådan tajming och sarkasm.

1991, samma år som hans legendariska essä H. P. Lovecraft. Emot världen, emot livet gavs ut, publicerades också hans mindre kända text Rester vivant: méthode (Översatt till svenska av Joar Tiberg, även i Lyrikvännen).

25 år senare och i ett annat Frankrike, har Rester vivant – ”Att hålla sig vid liv” – blivit titeln på författarens stora utställning på konstinstitutionen Palais de Tokyo i Paris. Förvånande? Nej. Frankrike är världsmästare på att hylla ”sina” författare i utställningsform. Och Houellebecq är ju dessutom något mer än författare. Hans fotografier, filmer, installationer och kommentarer i massmedia går knappast att skilja från hans bildskapande.

Efter utgivningen av Soumission (Underkastelse) förra året bekräftade Houellebecq sin särställning i franskt kulturliv. Att hans skildring av ett Frankrike i en nära framtid med ett islamistiskt parti vid makten sammanföll med attentaten mot Charlie Hebdo (boken utkom samma vecka) sågs av många som ett kusligt sammanträffande. Men snarare än scenariot i Underkastelse, eller någon ytterligare ny framtidsvision, möts vi på Palais de Tokyo av tillbakablickar i rumslig form.

Men hur funkar då hans stil, som han själv träffsäkert brukar kalla klinisk­patetisk, i det stora utställningsformatet? För även om Houellebecqs romaner kryllar av konstreferenser och han själv medverkade både i Lyon­biennalen 2007, och presenterar en total genomlysning av sin egen kropps hälsomässiga status på Manifesta i Zürich i år, så är det enorma format som han ges här något helt nytt.

Utställningen är uppdelad i arton ”kapitel”. Det börjar med en rad mörka rum med Houellebecqs egna fotografier av franska förortslandskap och landsbygd. Tillsammans skildrar det en värld i förfall där kapitalismens verkningar syns i varenda romantisk landskapsvy. Ett par kortfilmer kommenterar det meningslösa lönearbetet. I dessa inledande kapitel ingår också ett par skulpturer där människokroppen speglas genom kemikalier och medicinska instrument. Kort sagt, kända bilder i Houellebecqs litteratur, men det känns snarare som researchmaterial än något nytt.

Från det dystra kommer vi in i det ljusa och glada. Livet som chartersemester, ett klassiskt Houellebecqtema från bland annat Kartan och landskapet (2010,) och Plattform (2001). Ett helt rum ägnas åt förstorade vykort från Frankrike och dess kolonier. Som så mycket annat blir effekten trist analytisk och symboliskt platt och inte affektivt skruvad och politiskt komplicerad som i böckerna. Men i utställningens sista del händer det något.

Det börjar med Robert Combas köttiga måleri som visas kring en återuppbyggnad av hans egen kaotiska ateljé mitt i galleriet, följt av ett rum med en serie nakenporträtt av vad som sägs vara en prostituerad kvinna som Houellebecq frekventerat. Tapeterna är könshårsmönstrade. Och i ett angränsande rum visas den surrealistiska landskapsfilmen Le Rivère med så gott som nakna kvinnor som till slut hittar varandra i en gemensam smekorgie. Erotiken, blicken och begäret följs sedan upp med ett helt rum om kärlek. För om sexualiteten i Houellebecqs värld tillhör konkurrensfältet, så står kärleken för något annat.

I centrum står Clément, en Welsch Corgi Pembroke­hund som han hade tillsammans med konsthistoriken Marie­Pierre Gauthier, Houellebecqs partner under många år. Hunden – som Houellebecq i ett bildspel med voice over av Iggy Pop kallar en kärleksmaskin – är faktiskt det enda i utställningen som betecknar någon slags möjlighet. Här låter han alltså sin litteratur ta plats i det självbiografiska på ett nytt sätt. När Clément dog delade det nyskilda paret Gauthier och Houellebecq på hundleksakerna, och mitt i rummet presenteras hans del av samlingen tillsammans med fotografier, stamtavla och akvarellporträtt av Clément, ömt målade av Gauthier.

Kapitlet om Clément och det kärleksbegrepp som här formuleras betecknar en tillfällig öppning i Houellebecqs civilisationskritik som skiljer ut honom i den realistiska tradition han är en del av. Dessutom för den en indirekt dialog med andra som idag tänker kring hundrelationen, som bland annan science fiction­-nörden Donna Haraway. Utställningen avslutas sedan med en tunnel, fylld av ytterligare några mörkt romantiska landskapsfotografier från en förlorad värld på fall.

Men varför är då denna del av utställningen bäst? En nyckel till att förstå poetiken bakom Houellebecqs framgångar går att läsa i texten Rester vivant, (som inte är med i utställningen). Här beskriver han sanningen som skandalös. Men utan den förlorar allt sitt värde. En ärlig och naiv verklighetsuppfattning är för honom alltid redan ett mästerverk…

Ju mer du närmar dig sanningen, desto större blir din ensamhet. Dessvärre är det bara ensamhet och inget mästerverk kvar av detta i utställningens första del. Men denna utgångspunkt är också kopplad till Houellebecqs föreställning om kärlek i samma text. För honom är kärlek något som sällan visar sig, i vår tid. Ändå är det som ett ideal som inte alls försvunnit, som faktiskt inte kan försvinna. Kapitlen som leder från presentationen av målarvännen Combas, till de erotiska fotografierna och vidare till rummet tillägnad hunden Clément är kanske just därför starkast.

Det deprimerande slutet i Konkurrens till döds, hoppet till kärlekens möjligheter hos en ny klonad ras i Elementarpartiklarna, och hundens lycka i Refug; alla dessa scenarier går att spåra i utställningen. Det känns, kort sagt, lite för mycket. Men jobbigast av allt är att komiken och tajmingen som räddar både cynismen, sentimentaliteten och dystopin i hans litteratur är så gott som bortblåst. Det får utställningen Rester vivant att framstå som ett lite onödigt trist sätt att dö. Men om kärlekens ideal varken kan minska eller försvinna som Houellebecq menar, så kanske livet dyker upp igen, i nästa bok.

ARTIKELN HANDLAR OM