Samtal med fossiler och andra levande bilder

Ulrika Stahre ser Liv Bugges utställning på Marabouparken

avUlrika Stahre

Foto: Jean-Baptiste Beranger
”Instructions to make use of an already present itch”, Liv Bugge.

Det är hundarna som drar mig till Liv Bugges utställning på Marabouparken. Till synes fria hundar, men varglika. Tama, och samtidigt lite skrämmande vilda. Verket Play är en filminstallation projicerad på grovt snickrade hundkojor – inuti finns ingenting, ­utom en projektor, och utanpå finns filmerna. Siberian huskys som springer, kissar, leker och brottas. Klassiska draghundar som ser vildast ut av alla hundar men paradoxalt nog är en av de mest kuvade raserna.

Foto: Jean-Baptiste Beranger
”Play”, Liv Bugge.

Let the tail talk hålls samman av idéer om olika motsatspar som så att säga sprängs in i varandra: Instängdhet–öppenhet, visuellt–auditivt, dött–levande. Det större numret, filmen The other wild (som också visas på biennalen i Göteborg, stilenligt installerad på Naturhistoriska museet) behandlar trilobiter, fossiler som sorteras och i vissa fall rensas ut.


Bugges fascination för dessa miljontals år gamla avtryck, liv som blivit bild, är lika stor som smittande och framför allt ljud- och bildverket Instructions to make use of an already present itch hugger tag. Är samtal med fossiler möjliga? Ja, antagligen, om samtal är att fördjupa sig i sig själv och inte egentligen vänta sig svar – ungefär som att samtala med gud. Bara som att vara i en bubbla med något eller någon.

Konst som forskning, eller forskning som konst: Liv Bugge tillhör den växande skara konstnärer som undersöker och gestaltar i en bred akademisk fåra. Hon har disputerat på Konstakademin i Oslo på hela projektet The other wild. Där ingick också To accept theirs, to make it mine, to wish it for myself som knyter ihop säcken: fångar, interner, filmas när de utför en sorts pantomimer, vardagliga rörelser men utan rekvisita.


Det blir danslikt, som en performance och utanför-innanförskapet tydliggörs smärtsamt. Om trilobiten och hundarna går att uppfatta som spelpjäser i en konstruktion, har åtminstone jag ganska svårt att klämma in dessa fångar.

Men en viss grad av cynism kanske skapar den bästa akademiska konsten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst