Mördarna som hör röster

Publicerad:
Uppdaterad:

JOHN PETER NILSSON ser resten av en omdebatterad utställning

1 av 4 | Foto: TORD LUND
Bigert & Bergström: "The Weeping Wall".

Efter helgens mediebevakning kan man tro att det är endast Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation som konstnärligt ledsagar Stockholms Internationella Forum 2004.

Men i Historiska museet visas också dokumentärfotograferna Roland Neveu och Philip Blenkinsop. Neveu med sina berömda bilder av hur de röda khmererna marscherade in i Phnom Penh 1975 och sedan utrotade nästan två miljoner människor. Blenkinsop med sina prisbelönta foton av Hmong-folket i Laos som just utsätts för massmord både från Vietnams och Laos regeringar.

Det är ohyggliga fotografier av utsatthet, rädsla och alla andra tänkbara vidrigheter. En grym påminnelse om vad människan är kapabel att göra med sina medmänniskor.

I relation till konferensen är det självklart att visa dessa verk - de understryker nödvändigheten av att diskutera folkmord.

Mer utmanande är Carl Michael von Hausswolffs grupputställning God Made Me Do It. Här har von Hausswolff samlat ihop en salig blandning av konstverk, tidningsurklipp, teveprogram, idolkort m m. Allt med en och samma beröringspunkt - ond bråd död.

Det handlar om ett slags fascination inför människor som överskrider gränser och mördar. Utställningen fokuserar på dessa människors utanförskap på ett amoraliskt sätt. Gemensamt är att de har hört "röster", inre röster eller till och med Guds egen röst. Det behöver inte tilläggas att sådana "förklaringar" har fått ytterligare aktualitet under de senaste veckorna här i Sverige.

Grupputställningen kompletterar dock de båda dokumentärfotograferna på ett överraskande bra sätt - det handlar om bödelns respektive offrets verklighet. Det är ett lyckat drag av den konstnärlige ledaren Thomas Nordanstad.

Och pusselbitarna faller ytterligare på plats av Bigert & Bergströms vägginstallation - The Weeping Wall. En vågigt böljande spegelvägg förvränger hela rumsuppfattningen inklusive min egen spegelbild. Det rinner dessutom vatten på väggen som ytterligare otydliggör varseblivningen.

The Weeping Wall gör min egen närvaro osäker, allt flyter ihop. Kan världen enkelt förstås i termer som goda eller onda?

Feilers och Sköld Feilers Snövit och sanningens vansinne vidrör liknande frågeställningar. Texten, musiken och själva bassängen med bilden på den palestinska självmordsbombaren tar inte ställning för den ena sidan eller den andra - det är omöjligt att påstå något annat.

Verket ställer i stället frågor till oss. Hur kan vi förstå vad som driver människor in i döden? Kan vi förstå det? Och kan våldet någonsin lösa några problem?

Konst

John Peter Nilsson

Publicerad: