Våldet vi ärvde – och fortfarande tjänar på

Göteborgs konsthall visar en grupputställning om koloniala övergrepp

avFredrik Svensk

Publicerad:
Foto: Hendrik Zeitler
”1634”, del av installation av Anders Sunna och Michiel Brouwer, 2019.

1980 gavs Sara Lidmans Varje löv är ett öga ut, en samling agiterande artiklar som behandlar allt ifrån det amerikanska kriget i Vietnam till exploateringen av Norrland till kritiska analyser av populärkultur.

När Göteborgs konsthall plockar upp boken som utgångspunkt för en grupputställning blir det tydligt hur nära den samtida konsten står Lidmans sätt att binda samman världens orättvisor med lika delar saklighet, politisk passion och poetisk precision: ”Så länge ett grönt strå växer här skall fienden möta motstånd på vår jord. Varje steg jag tar går jag i förfädernas liv. Varje löv är ett öga.”


Det verk som tematiskt ligger närmast Lidman är Anders Sunna och Michiel Brouwers monumentala installation 1634 (året då man fann silver i Nasafjäll, och den svenska koloniseringen av Sápmi drog igång på allvar). Genom en blandning av karikatyr och fotografisk realism utgör detta norrländska diorama ett konstnärligt motstånd som är lika ursinnigt expressivt som analytisk distanserat.

1634 förvandlar konsthallen till ett naturhistoriskt museum, där makten över jorden inte är frånkopplad makten över landskapsbilden. Och det slår mig att det kanske är just när Sunna, tillsammans med Brouwer, tar steget från måleriet in i installationsrummets estetiska möjligheter och ideologiska paradoxer som hans projekt får den komplexa och utmanade betydelse som det förtjänar.

Otobong Nkanga delar både gallerirum och intresset för gruvindustri med Sunna och Brouwer. Om 1634 i all sin brutala realism omfamnar mytologins storslagna berättartekniker, gör Nkangas Solid maneuvers något helt annat. I en vacker installation som utgår från staden Tshmeb i Namibia bearbetas rovdriften efter metaller med hjälp av de åtråvärda organiska materialen själva.

Foto: Hendrik Zeitler
”Solid maneuvers” av Otobong Nkanga.

Den graciösa skulpturen, tillverkad av organiska material som kol, salt och koppar, påminner om en arkitektonisk modell över ett gruvschakt. Tillsammans med sobra textverk som The leftovers och Steel to rust – meltdown utvinner hon en attraktiv men fragil melankoli ur exploateringens skugga. Jag blir nyfiken på vad Nkanga skulle kunna åstadkomma med det ömsesidiga beroendet av utvinning av kobolt (till batterier) i Kongo och data på sociala medier (till propaganda).


Medan Nkangas konst hänger sig åt skönhetens nödvändighet mitt i en våldsam värld, pekar filmen One day in the life på ytterligare en möjlighet att bearbeta imperialistiskt våld. Det inuitiska filmkollektivet Isuma har återskapat ett möte mellan en grupp inuiter och en representant för den kanadensiska staten som ägde rum i april 1961 då USA – när kalla kriget trappades upp – ville ha kontroll över hela området mot Sovjetunionen.

Filmen visar på tragedins möjligheter att trovärdigt och komplext skildra en imperialists försök att övertyga urbefolkningen att anpassa sig till "hela Kanadas bästa". När Noah, en äldre inuitisk karaktär, låter förstå att han är nöjd med sitt hem i Kapuivik blir läget skarpt: ”Nej, Kapuivik är inte ditt hem, ditt hem är en bosättning. Det är lagen.”

Foto: © Isuma Distribution International
Filmen ”One day in the life” av Isuma.

Hur makten över land motiveras återkommer i Simon Gushs märkvärdiga trilogi Land is in the air, A button without a hole och Working the land. Här vävs samtidens landkonflikt kring staden Salem i Sydafrika samman med en personlig historia om konstnärens anfader Richard Gushs byggande av en kyrka, innan han fixade ett hem för sin familj.

Verket förstärker utställningens uttalade fokus på en lång historia av kolonialt våld. Ett våld vars gestaltning också är säregna bearbetningar av vad Karl Marx en gång beskrev som ursprunglig ackumulation. Det vill säga som den process då jord beslagtas och ett landlöst proletariat uppstår. Vilket därmed möjliggör både kapitalackumulation och skillnad mellan de som har och de som inte har.

Alla verken i denna utställning behandlar konsekvenserna av allt det våld som gjort och fortfarande gör ekonomisk tillväxt möjlig. Utställningen sätter samman olika och specifika erfarenheter och analyser av en tillsynes universell process i den vita kuben som konsthallen utgör och som knappast varit oskyldig i detta drama. Betraktaren sätts därmed i en komplex och motsägelsefull position som både fördjupar, exemplifierar och försvårar frågan om vad det innebär att leva med den ursprungliga ackumulationens våld i dag.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Sápmi

Namibia