Fint på kontoret

Camilla Hammarström ser framsynt konst – men kvinnorna och politiken lyser med sin frånvaro

Foto: Bonniers konsthall.
Randi Fischer, ”Vitt målarbord”, 1946.
KONST

Gerard Bonnier (1917–1987) tillhörde den gamla stammen av kulturintresserade kapitalister, sådana vi i dag nostalgiskt minns. Som förläggare var han nyfiken på den nya litteraturen och förlagets böcker hade ofta omslag med originalkonstverk av samtida konstnärer. Den svenska konstsamling han skapade till Albert Bonniers förlag, ur vilken delar nu visas på Bonniers konsthall, framstår i dag som framsynt och initierad. Det vill säga om man bortser från den låga kvinnliga representationen och frånvaron av politisk konst.

De första verken inhandlades 1947, då Sverige återigen var öppet för impulser från omvärlden efter krigets isolering – samma år som den konkretistiska konsten fick ett genombrott. Här finns således tidiga alster av Olle Bonniér, Arne Jones, Lage Lindell, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe. De sista verken införlivades i samlingen 1987, året när Gerard Bonnier gick bort och samma år som diskussionens vågor gick höga om postmodernismens inträde. 

Curatorn Niclas Östlind låter det postmoderna genombrottet utgöra en gräns, och menar att det nu är dags att se på perioden före det med nya ögon. Efterkrigsmodernismen som den postmoderna kritiken gjorde upp med är ju vad Gerard Bonniers samling huvudsakligen består av. Samlingen är som ett utsnitt ur svensk konsthistoria under den här fyrtioåriga perioden. 

Men att bara visa upp innebär inte att en ny blick automatiskt uppstår. Utställningen ger en bild av utvecklingen inom svensk konst, men det är inte mycket som egentligen förvånar. Det finns alltid udda fåglar, vars verk tycks fungera bortom alla trender och tendenser och så finns det de som tycks förkroppsliga sin tid. 

Konkretisterna framstår förstås som väldigt tidstypiska medan en målare som Sven Alfons med sin figurativa mystik från sjuttiotalet inte går att placera lika lätt. På samma vis är det med Ulla Wiggen, vars sextiotalsmåleri utgående från kretskort och andra elektroniska komponenter, som känns märkvärdigt samtida.

Foto: Bonniers konsthall.
Lena Cronqvist, ”Den tredelade spegeln”, 1985.

Saknas gör som sagt var den politiska konsten och många kvinnliga konstnärer. Helhetsintrycket blir en aning dekorativt, det är ju konst som ska passa in i en anrik kontorsmiljö. Verk som arbetar med färg- och formfrågor dominerar. Samlingen har något ljuvt och stillsamt över sig, som inte speglar den verkliga utvecklingen. 

Att gå in i den andra utställningen av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendiater blir sannerligen som att korsa det postmoderna gränssnittet. Här möter vi en konst som är öppen för frågor om centrum och periferi, som problematiserar sin egen utsagoposition och som inte gör några anspråk på en stor berättelse.

Jasmin Daryanis minimalistiska ljuslådor är tejpade på samma sätt som fönstren var i Iran under kriget med Irak för att motstå tryckvågor från bombnedslag. Hon har även fångat spår av detonationer på fotopapper och som bildavtryck på fritt hängande fönster. Det är en genial och poetisk gestaltning av mänsklig utsatthet som med lätt hand använder sig av det dubbeltydiga uttrycket av skönhet som materialen ger.

Bland Hilde Retzlaffs verk fastnar jag främst för det hon kallar logogram, i betong avgjutna frigolitemballage som formar sig till ett slags tecken eller science fictionartad arkitektur. Tomrummen där varorna legat är formade efter en funktion som satts ur spel och blivit något helt annat. Förfarandet framstår som en närmast alkemisk process där soporna förvandlas för att bli mystiska och meningsbärande. Det är en konst som ställer frågor om hur vi med blicken skapar upphöjda artefakter och som frilägger det faktum att det alltid är ett val.

FAKTA

Konst

Andra sidan skiftet

Maria Bonner Dahlins stiftelses stipendiater

Bonniers konsthall

T o m 20 augusti