Kvinnokamp med humor som vapen

Av: Camilla Hammarström

Publicerad:

Feministisk konst med gott humör i Västerås

1 av 2
Fertilize Catti Brandelius, 2003, video.

Det feministiska konstfältet i Skandinavien är livligt. En mängd kollektiva sammanslutningar ordnar aktioner, seminarier och producerar konst som söker bryta ner exkluderande och nedvärderande patriarkala strukturer. Många enskilda konstnärer arbetar också med de här frågorna.

Ändå är det inte så ofta vi får se sammanställningar av den här typen av uttryck. Senast var det utställningen Konstfeminism 2005 som behandlade svensk feministisk konst från 1970-talet och framåt. Den arrangerades av Liljevalchs konsthall och Dunkers kulturhus och turnerade med Riksutställningar genom Sverige.

Utställningen The beginning is always today med skandinavisk feministisk konst under de senaste tjugo åren är producerad av Sørlandets kunstmuseum i Norge. Dessvärre kommer den bara till Sverige i en reducerad version på Västerås konstmuseum. Det hade varit roligt om några större svenska institutioner hängt på, som haft möjlighet att visa helheten. Dock är det ett ganska sevärt urval som visas.

Feministisk konst är inte bara konst gjord av kvinnor, även manliga konstnärer kan ju arbeta kritiskt med könsstereo­typier och frågor om maktordning. Ett sådant verk är Leif Holmstrands tragiska venusfigur. Något som framstår som en manskropp är täckt av svarta sopsäckar och stiger upp ur havet invirat i ett nät bemängt med skräp. Endast några ensamma tygblommor erinrar om Venus normalt yppiga representation. Är det ett offer för migrationspolitiken som dumpats i ett förorenat världshav, eller är det själva mansrollen som ställs under lupp här? Mångtydigheten känns uppfriskande bland mer lätt avläsbara skapelser omkring. För risken med att ha en politisk agenda är förstås att man blir övertydlig och flack.

Men det övertydliga kan märkligt nog i vissa fall fungera. Som hos Elisabet Apelmo, som noggrant för hand kopierat tidningsnotiser om övergrepp som hon visar tillsammans med fotografier från själva brottsplatserna. Genom det omsorgsfulla hantverket får notiserna något ikoniskt över sig. Varje minut det tagit att plita ner bokstäverna ackumuleras och ger bilderna ett slags aura. En koncentration som får det ganska enkla konceptet att transcendera.

Ett av utställningens praktverk är ett fotografi ur den kända serien Tillbaka till naturen av Annika von Hausswolff. En kvinnokropp ligger till synes utslängd i en natur med tallar och blåbärsris. Ljuset faller lika likgiltigt skönt över grönska som kropp. Blandningen mellan brottsplatsfotografiets kalla estetik och den nordiska romantikens ­ide­aliserande praktik samsas här i en sublim enhet. Här ställs förstås frågan om den manliga blickens dominans, men också om hur den kvinnliga konstnären skriver in sig i en förhärskande manlig tradition utan att förlora sin skärpa. von Hausswolff judogrepp på traditionen har ju gjort henne till en portalfigur inom svensk konst.

I Jannicke Låkers video Sunday mornings får vi se en berusad kvinna komma hem till sin bohemiska berlinlägenhet efter en natt på stan. Morgonljuset faller in genom fönstren. Hon vinglar runt i rummen, klänningen är som ett ormskinn när hon försöker klä av sig. Hon fastnar med den över huvudet och slår sedan ansiktet i dörrkarmen för att bli liggande utmattad på golvet. Det är mer slapstick än tragik i den här scenen. Befriande och tabuöverskridande. Humorn är ju ett användbart kampvapen. Och det som slår en på utställningen är det genomgående goda humöret. Könet ses som något performativ som det leks och spelas med, både sarkastiskt och njutningslystet. Ibland blir det platt fall, men lika ofta tänkvärt och stimulerande.

Publicerad: