Så ska Vårby gård lyfta

KONST

CAMILLA HAMMARSTRÖM om konsten som går rakt in i vår vardag

1 av 4 | Foto: Hagia Sofia i Vårby gård: skiss för ljusverk av Bo Samuelsson, en del i större socialt konstprojekt.

Vincent van Gogh, prästsonen som ville frälsa människan i sin nöd, var en tid utan större framgång predikant i ett fattigt gruvdistrikt. Inte så få har gjort sig lustiga över denna överspända själ som efter sitt misslyckande slog in på konstnärsbanan. Konsthistorikern Gregor Paulsson kallade honom en ”inverterad heroiker” för att han drömde om en konst som skulle vara en tröst för fattiga och utsatta, i stället för en prydnad för de rika.

van Gogh tänkte sig att de starka färger han använde lättare skulle tilltala de breda lagren än den brunmurriga salongskonsten och ville återge konsten dess religiösa funktion. Det tillhör historiens mer sardoniska ironier att van Goghs målningar sedan blev de mest lönsamma investeringsobjekten i modern tid.

Sedan konstnären med kapitalismens genombrott blev en aktör på den fria marknaden har det rått en konflikt mellan konstverkets andliga värde och dess varufunktion. Konstnärerna har plågats av den och försökt bjuda merkantiliseringen motstånd. Önskan att sprida konsten till folket går som en röd tråd genom 1900-talets avantgardemanifest. Ofta har det stupat på ”folkets” ovilja att adresseras från ovan, men kanske mest på dess estetiska konservatism.

I stället för att pracka på folket en konst de inte efterfrågar, har en del konstnärer börjat tänka i andra banor. Med tiden har det dykt upp mer involverande strategier där betraktaren blir en medaktör och där konstnärens roll tonas ner.

Den brittiske konstnären Stephan Willats lämnade på 1960-talet den traditionella konstscenen för att ge sig ut i bostadsområden med sina projekt. Det mest kända är The West London Social Resource Project (1972–73) där invånare från olika socialgrupper i västra London ingick i en undersökning. De fick fylla i formulär och göra teckningar av hur de uppfattade sin närmiljö, fundera över olika föremål och sina egna vardagsbeteenden. Resultatet redovisades på de lokala biblioteken där man också kunde rösta på olika förslag på förändringar av sitt område. Utifrån röstresultaten skapades olika modeller.

Någon uppföljning gjordes inte, och det var heller aldrig avsikten. Stephen Willats ville nå ut med konst till folks vardag, skapa medvetenhet om hur stadsmiljön påverkar oss och initiera en social förändring. Resten var upp till invånarna och politikerna.

När Annika Eriksson på Venedigbiennalen 2005 öppnade en gratis spelhall för ungdomar mitt i centrum handlar det om en motsatt rörelse. Här är det det folkliga som gör intrång på konstens domäner, som befruktar en kontext som är full av osynliga tabun och överenskommelser. På ett liknande vis upplät konstnären på Frieze Art Fair i London året dessförinnan en öppen scen där vem som helst kunde framföra sina idéer eller göra uppträdanden. Allt från egyptiska magdansöser till veganer, Swedenborgare, kockar, rappare och andra icke-kommersiella intressen framträdde under de fem dagar konstmässan varade.

Annika Eriksson kommer inte som expert och pekar ut brister, eller som en räddande ängel med nycklar. I stället finns en tilltro till de samtal och kreativa användande av det offentliga rummet som faktiskt redan existerar. Det är egentligen inte konstnären som skapar dem. Hon hjälper oss bara att få upp ögonen för den envetet aktiva vardagsmänniskan, som många gånger överglänser konstnärerna i sublimitet.

Ibland pressas konstnären in i samaritrollen, utan att hon egentligen bett om det. Den numera upplösta konstnärsgruppen Love and devotion ( Ingrid Eriksson, Carina Gunnars, Karin Johnson och Anna Kindgren) blev 2002 inbjudna att göra utsmyckningen av två psykosavdelningar på Ulleråkers sjukhus. Efter att ha konfronterats med en miserabel miljö där inte ens det mest elementära fungerade insåg de att de måste byta fokus. Det kom att handla om rent praktiska förbättringar: belysning, duschdraperier, nya soffor, gardiner, fågelholkar och buskar i trädgården.

Man kan fråga sig vilket ”konstnärligt” perspektiv som egentligen tillförts miljön. Allt skulle ju lika gärna ha kunnat göras av inredningsarkitekter och konsulter. Den stora skillnaden ligger för

stås i kostnaden. Ingen sjukhusledning vill punga ut med de summor som krävs för att med hjälp av professionella aktörer skapa en värdig miljö för våra sköraste medborgare.

Man kan säga att konstnärerna offrar sig för saken, eftersom ingen annan bryr sig. Genom att visa lite vanlig hederlig medmänsklighet lyckas de göra underverk med en hopplös miljö. Det är på en gång beklämmande och imponerande. Samtidigt har de ju likväl skapat ett intressant konstverk. Kanske främst genom dokumentationen av arbetsprocessen som gavs ut i bokform, och som med smärtsam tydlighet åskådliggör de strukturer som reglerar sjukas människovärde i Sverige i dag. De förändringar Love and devotion skapade är förstås bara en droppe i havet. Psykiatrins problem består.

En mörk kväll i början av december befinner jag mig i en bäckravin i Stockholmsförorten Vårby gård. Jag tittar upp mot träden och himlen i regnet. Någonstans ifrån kommer flöjtmusik och ett ljusspel lyser upp grenverken som glittrar av droppar. Ett rum har öppnat sig över mig, en kupol? Jag har blivit inbjuden till ett seminarium om hur Vårby gård kan utvecklas. Det jag bevistar är en osynlig byggnad, en replik av Hagia Sofia i Istanbul. Ljus- och ljuduppförandet är en del i ett konstprojekt initierat av konstnären Bo Samuelsson och som pågått i fyra år nu. Omkring mig, ett gäng entusiaster, bland andra imamen Galip Bozkurt, politikern Mehmet Kaplan och prästen Johanna Wolf Öhman som alla ingår i arbetsgruppen för konstprojektets genomförande och utveckling.

Hagia Sofia i Vårby gård handlar om mötet mellan den arabiska och den nordiska kulturen, mellan kristendom och islam, konst och arkitektur. Man har använt sig av olika metoder av synliggörande. Exempelvis har kyrkomusikern Petter Näslund tonsatt huskroppen genom att använda grundritningen av Hagia Sofia som ett partitur. Musiken framfördes av fyra flöjtister på ney-flöjter, dels i bäckravinen i Vårby gård men också utanför det verkliga Hagia Sofia i samband med att projektet presenterades på biennalen i Istanbul 2003.

Som konstprojekt finns Hagia Sofia definitivt på världskartan, men bland invånarna i Vårby gård och i övriga Stockholmsregionen är det nästintill okänt. Konstsektorn är en avskild sfär fylld av ett dolt kulturellt kapital. Frågan för arbetsgruppen är hur man mer långsiktigt investerar detta kapital i platsen och gör det tillgängligt för allmänheten. Förslaget på hur man kan permanenta platsen där det osynliga blir synligt, är att rusta upp bäckravinen till en vacker park i anslutning till skolan och centrum. En plats för rekreation, konstutställningar, andakt, ljusfestivaler, marknader etcetera, och samtidigt ett världsunikt gräns-överskridande offentligt konstverk. En av förebilderna är de tempererade jättelika växthuskupolerna i Cornwall, The Eden Project, där en omöjlig plats i ett område med hög arbetslöshet gjorts till en turistattraktion som lockar 750 000 besökare om året.

Hagia Sofia i Vårby gård är även integrerat med andra initiativ. Bland annat finns planer på ett vandrarhem, ett billigt alternativ för de turister som besöker Stockholm. Det ska fungera som ett socialt företag som ger jobb till människor i området som står utanför arbetsmarknaden och ge synergieffekter på utvecklingen av parken och vice versa.

Så mycket god vilja,och så många idéer; projektet borde vara gefundenes Fressen för lokala politiker med fingertoppskänsla. Ett utvecklingsprojekt som kostar kommunen en struntsumma och som bärs upp av ideella föreningar och eldsjälar.

Samtidigt kan jag inte glömma något en av seminariedeltagarna sa, en kvinna som vuxit upp i Fittja på sjuttio-talet och nu hade egna barn. Hon frågade sig varför det inte finns något att göra för barn och ungdomar i dag. När hon var barn fanns det så många kommunalt finansierade aktiviteter att hon inte hann med allt hon ville göra.

Hon vidrörde en smärtpunkt. När bibliotek och fritidsgårdar stängs och resurserna till den offentliga sektorn krymper är det väldigt mycket som till sist landar på den enskilda människan. Om det gemensamma blir för nedmonterat finns risken att goda initiativ av det här slaget används som alibi för att inte göra andra nödvändiga satsningar.

Men visst är tanken på en osynlig byggnad som skapas tillsammans o-emotståndlig. Det blir imamen Galip Bozkurts ord om att ”bygga Hagia Sofia i människors hjärtan” som till slut övertygar om visionens bärkraft.

Camilla Hammarström