Konst: Mer än ljud

Scanner live performance. 
Foto: Scanner/Bonniers Konsthall
Scanner live performance. Foto: Scanner/Bonniers Konsthall

Bonniers konsthall vill få oss att fundera kring ljud och musik, genom att betrakta dem ur samtidskonstens synvinkel. Men utställningen är också genre­över-skridande: vid sidan av konstnärer finns här artister verksamma inom både ljud- och samtidskonst som Carl Michael von Hausswolff, musiker och ljudkonstnärer som Scanner, liksom någon som Malin Bång, som framför ­allt är verksam som kompositör inom den experimentella konstmusiken.

Problemet att ställa ut flera ljudbaserade verk i samma rum, har lösts genom att installera en del av utställningen sekventiellt, så att ett verk sätter igång när det föregående har tystnat. Först ut är Matti Kallioinens uppblåsbara skulpturer som pyser och rör sig till elektroniska tongångar. Därefter följer en installation av Haroon Mirza, ett slags orkester sammanfogad av elektroniska komponenter och gamla möbler som uppför en musikalisk komposition. Eller? Mirza låter oss fundera över i vilken grad automatiserade ljud frambringade ur döda ting kan uppfattas som musik.

Att lyssnandet på detta vis kopplas till gränslandet mellan liv och död återkommer också i andra, mer översinnligt orienterade, verk som Ayse Erkmens Ande – en Beethoven-kanon framförd av en ensam sopran – och i von Hausswolffs arbete med Electronic Voice Phenomena, inspelningar av döda personers röster.

Men denna antydan till gemensamt intresse får ingen motsvarighet på utställningens nivå, där allmänna funderingar (hur används musik inom samtidskonsten) blandas med mediespecifika frågeställningar (vad är musik), även om det nog är det första, mer sociologiskt orienterade, perspektivet som varit vägledande i själva urvalet. Mer än ljud framstår därför mindre som en utställning där själva mötet mellan verken genererar nya värden  och mer som en presentation av ett antal exempel på olika sätt att arbeta med ljud eller musik.

Fördelen med denna metod är möjligheten att samla en mångfald av uttryck och former inom ramen för samma projekt. Nackdelen är att en utställning i realiteten är en rumslig upplevelse, oavsett hur en curator väljer att förhålla sig till detta på ett teoretiskt plan: att besökaren rör sig i rummet, från ett verk till ett annat, går inte att tänka bort.

Ur denna synvinkel framstår exempelvis sammanställningen av Kallioinen och Mirza som tveksam både på erfarenhetens och tänkandets nivåer. För även om konstnärerna delar ett intresse för hur människor projicerar känslor och liv på döda ting, så är Kallioinens installation ett allkonstverk – som bygger på att låta syn och hörsel förstärka varandra i en omtumlande multisensorisk totalupplevelse – medan Mirza vill göra oss uppmärksamma på skillnader mellan specifikt audiella fenomen som brus, ljud och musik (även om han också arbetar med visuella element).

Fortsätter man tankegången så uppkommer också frågan om varför Kallioinen alls visas i ett sammanhang som vill ställa fundamentala frågor kring ljud och musik, när hans arbete uttryckligen handlar om motsatsen till att tänka, och erfara, olika sinnen som separata enheter.

”Mer än ljud” är den senaste i en serie av utställningar, där Bonniers ställer samtidskonsten i kontakt med olika konstformer som litteratur, film och teater. En intressant ambition. Men att konstnärer arbetar med text, ljud och rörlig bild är naturligtvis inget nytt, och poängen med dessa projekt är rimligen konstens möjlighet att bearbeta de litterära, filmiska eller musikaliska modellerna i nya rumsliga och konceptuella montage. Att man då fäster så liten vikt vid, eller till och med spelar ner betydelsen av, den privilegierade samlande formen för ett sådant arbete – utställningen – framstår som något av en paradox.

Publisert:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.