Lustfylld och excentrisk konsttrio

Fredrik Svensk har roligt ihop med tre kvinnliga efterkrigskonstnärer på Malmö Konsthall

avFredrik Svensk

1 av 5
Joëlle de La Casinière

Utställningen Three Moral Tales presenterar tre konstnärer från Europa födda i andra världskrigets kölvatten: franska Joëlle de La Casinière (f. 1944), Ana Jotta (f. 1946) från Portugal och flamländska Anne-Mie Van Kerckhoven (f. 1951). Alla tre har först på äldre dar kommit att bli så kallade ”emerging artists”.

Curatorn François Piron presenterar dem som konstnärer mot strömmen. Med sina egensinniga formspråk gör de kreativt bruk av fabler och karikatyrer, och en idé om total frihet som ”högsta och enda ideal”.

Först tror jag att utställningen titel är ironisk, när konstnärerna får representera kapitalismens kreativa marginaler och curatorn gestaltas som en heroisk upptäckare. Ett kongenialt sätt att karikera den sedelärande berättelsen om att konstnärer som ihärdigt kämpar på med sin praktik förr eller senare kommer att bli erkända av en konstinstitution i behov av vitalisering.

en genuint rolig, lustfylld och krävande utställning

Men efter bara fem minuter i utställningen står det lustigt nog klart att den frilansande curatorn Piron tillsammans med konstnärerna gjort just detta! Det vill säga skapat en genuint rolig, lustfylld och krävande utställning.

Det är i kombinationen mellan det igenkännbara berättandet och den lekfullt oväntade formen, som gör att Ana Jottas mobila installationer, montage och teckningar känns så lustfullt uppfordrande. Jotta blandar friskt Ovidius och Sisyfos-myten med Linus på linjen i verk med titlar som Das is das. Liksom hos Joëlle de La Casinières poetiska konstnärsdagboksestetik, och Anne-Mie Van Kerckhovens techofeministiska collage, är Jotas verk fyllda av finurliga detaljer.

Van Kerckhovens installation Studiecell 1 (Gåta) kanske inte låter så roligt, men jag lovar dig, skenet bedrar. Att låta sig exalteras av en avig bokhylla på hjul utan böcker och en enkel väggspegel känns nästa förbjudet.

de La Casinières hundratals kollageformade Tablotins, som utgår från vykort tänkta till vänner och bekanta, är tillverkade under fyrtio år. I stället för att skicka dem har hon skapat ett slags fascinerande tankeplattor där det lilla och stora livet sätts samman i ständigt nya former.

Joëlle de la Casinière

Utställningen är full av radikal och föränderlig individualitet, eller som det heter i en av Van Kerckhovens Play girls: ”Denna själ har tagit avstånd från dygderna”. Detta skiljer dessa verk starkt både från en syftesstyrd konst som hänger sig åt att direkt lösa sociala problem och en konst som fastnat i sitt eget varumärke.

Men Three Moral Tales bör också ses i ljuset av den europeiska grupputställningens efterkrigshistoria. Det är lätt att föreställa sig att nya institutioner som Documenta i Västtyskland innebar starten för samtidskonst som ett globalt fenomen i demokratins och frihetens tjänst.

Men lika viktigt är att komma i håg att upprättandet av Förenta nationerna och avkoloniseringen av imperierna möjliggjorde en progressiv syn på den nationella grupputställningen i en internationell värld.

Hade Malmö Konsthall funnits i slutet av 50-talet hade den sannolikt visat en grupputställning i stilen ”Tre spanska målare”. Då hade den nya symbolen för radikal frihet och universalitet varit manligt abstrakt måleri. Sedan dess har mycket av samtidskonsten handlat om att ifrågasätta just denna universalism. Om samtidskonstens mittfåra för inte så länge sedan hade en moral så var det just detta. Ofta genom tematiskt problematiserande grupputställningar.

Det blir meningsfullt i relation till samtidens förrädiska begär efter trygghet i dagens Europa.

I dag är läget ett annat. Historien tog inte slut. Som grupputställning är Three Moral Tales varken global, nationell eller tematiskt problematiserande. När curatorn Piron 2019 i stället lyfter fram det idiosynkratiska, excentriska och frihetssträvande hos tre europeiska konstnärskap av detta snitt, så händer något annat. Det blir meningsfullt i relation till samtidens förrädiska begär efter trygghet i dagens Europa.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Malmö

Documenta