Kubism i kubik

Camilla Hammarström om arvet efter Lhote i den svenska 1900-talskonsten

Foto: LARS ENGELHARDT
André Lhote, ”Eloge till geometrin”, odaterad. Målningen ingår i utställningen ”Form och färg” på Waldemarsudde.
KONST

Medan kubismen med Picasso och Braque revolutionerade den moderna bildkonsten nere på kontinenten vid förra seklets början, gick det betydligt lugnare till här i Sverige. Influenserna kom droppvis och försiktigt och den svenska varianten av kubism blev tämligen försynt.

Redan 1910 fick Georg Pauli kontakt med den franske kubisten André Lhote i Paris och förmedlade den vidare till prins Eugen. Bägge inköpte de verk av konstnären som väckte stort uppseende då de visades för kollegerna ­hemmavid.


Lhotes kubism var modest, poeten Guillaume Apollinaire ansåg exempelvis att han inte var någon egentlig ­kubist. Han lämnade aldrig det föreställande och verklighetsanknutna, kompositionerna var klassiskt uppbyggda och lagom uppbrutna i formerna så att man fortfarande kunde identifiera motivet. Denna modifierade kubism lockade Georg Pauli och prins Eugen som inte helt ville lämna det naturalistiska.


Ett flertal svenska konstnärer drogs till Lhotes undervisning i Paris genom åren ­ända fram till början av 1960-talet. ­Både kända och numera bortglömda. Waldemarsudde har gjort en grundforskningsinsats genom att kartlägga dem och spåra ett stort antal av deras verk till utställningen. De är naturligt nog av varierande kvalitet, en del är ­rena elevarbeten. Men här finns också epokgörande målningar som Derkerts kubistiska målningar från 1910-talet.

Inflytandet från kubismen är inte alltid uppenbart, utan syns mer som en underliggande struktur i bilden. Som i Agda Holsts porträtt och modellstudier som är rytmiskt komponerade i de trianglar och cirklar som Lhote förespråkade. Andra är mer vågade, som Vera Meyerson som i sina abstrakta bilder helt anammat konceptet.


Lite kul är det att se en del kända konstnärers tidiga sökande, som de inte särskilt distinkta vattenmelonerna av Philip von Schantz och Olle Bærtlings desperat expressiva målningar där alla volymer skrivs in i en tjock svart kontur. De där konturerna uppskattades inte av Lhote, vilket fick en ilsken Bærtling att byta till Fernand ­Légers ateljé.

De flesta eleverna från 1950- och 60-talen är inte särskilt kubistiska, men använder sig av ett modernistiskt abstraherande av det föreställande. Det är mycket triangelmönster, som man känner igen från folkhemmets utsmyckningar. Inte så upphetsande. Här har utvecklingen sprungit ifrån Lhotes program.

Det hindrade inte att många fortfarande sökte sig till hans skola. En av dem var fotografen Christer Strömholm som uppenbarligen skolade sig i kompositionens principer. Hans fotografier där innehåll och form smälter samman till en lycklig enhet är ju minutiöst komponerade. Här kan man spåra Lhotes geometriska tänkande.

Kanske är arvet efter Lhote som pedagog främst medvetenheten om bildrummets möjligheter. En närmast klassisk skolning som kom att sitta i ryggraden på hans elever, oavsett om de blev kubister eller inte.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst