Konst

Estetiska fällor blir fallfärdig konst

Onödig uppläxning på Göteborgs konsthall

avFredrik Svensk

Foto: Göteborgs konsthall
I Mounir Fatmis verk ”Peripheral vision” förblindas han av ett instrument som samtidigt pekar ut något bakom honom.

Fotoverket Peripheral Vision skildrar konstnären Mounir Fatmi med ett instrument över ansiktet. Det förblindar och pekar samtidigt ut något bakom honom. Något han inte kan se.

Hela utställningen 180° Behind Me kännetecknas av visuella metaforer, eller vad Fatmi kallar ”estetiska fällor”. Ofta är de snyggt förpackade och kopplade till just instrument av olika slag, ibland maskinella, ibland språkliga, ofta med referenser till en arabisk bildvärld.

I Alif porträtteras den arabiska bokstaven med samma namn. En bokstav vars mest kända variant aldrig skrivs samman med andra, utan alltid står för sig själv, samtidigt som den får mening tillsammans med andra. Dess mytologiska status som språkets och världens härskare illustreras genom en både våldsam och sofistikerad kalligrafi. Mycket i denna utställning stannar vid denna lek med språk. Men inte bara i så bokstavlig mening som i Alif.

I väggverket Black Screen blir det platt fall. Här har Fatmi satt samman en hel vägg med svarta VHS-kassetter. En mer banal illustration över hur materialiteten i teknologin träder fram när den längre inte längre är i tiden är svår att tänka sig. I linje med Hannah Arendt och Martin Heidegger menar Mounir Fatmi i en intervju att det inte finns några farliga tankar, utan att det är tänkandet som sådant som är farligt, som om teknologin främst är till för att få oss att inte tänka.

Olyckligtvis förefaller denna inställning ha lett Fatmi till slutsatsen att det är hans plikt att visuellt läxa upp, snarare än komplicera denna dogm för betraktaren. Men det är klart att det också går att läsa alltsammans bara som en ironisk appell, för att den samtidskonst han tillhör är en del av en teknikarsenal som maktfullkomliga intressen i dag använder sig av i sin kamp mot tänkandet. Dessvärre blir det inte mer tänkvärt för det.

Något mindre enkelriktat och programmatiskt blir det eventuellt i installationen Everything Behind Me. Verket består av ett myller av sammanvirade kablar kring ett träbord. Även om vi lägger det på bordet och dissekerar detta mystiska ormdjur, så kommer vi inte åt hur dessa distributionskanaler påverkar tänkandet.

Mycket på den här utställningen kan antingen läsas som en platt illustration eller som en ironisk kommentar till en teknologikritisk dogm. Båda läsningarna kanske gör utställningen till en samling estetiska fällor, men som konst betraktade är de minst sagt fallfärdiga.

Det mest provocerande med detta är inte att den snart kommer att falla i ruiner, utan att den ger sken av att inte veta, fast den uppenbarligen har hittat sanningen i en hopplös språkfilosofi.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst