Höga toner i katedralen

Fredrik Svensk hyllar en surrande uppstickare på Röda stens konsthall

avFredrik Svensk

KONST

Foto: Hendrik Zeitler
”A soul transplant”, Vivian Caccuri, 2019.

Varför är Vivian Caccuris monumentala ljud- och ljusinstallation A soul transplant på Röda sten riktigt bra samtidskonst? Det industriellt råa gallerirummet, ”Katedralen”, är mörkt. Plötsligt hörs ett ljud och strålkastarna lyser upp en vertikal högtalarskulptur, som sträcker sig mot taket likt en mörk kopia av Edvin Öhrströms ljusa glastorn i fontänen på Sergels torg i Stockholm.

Men medan Öhrströms torn markerar ett modernistiskt brott med historien och pekar mot en ljusare framtid mitt i rondellens trafikbrus speglar Caccuris torn, vars ljud myllrar inifrån och ut, något betydligt mörkare och mer historiskt invecklat.

Det som hörs är en komposition sammansatt av det ömsesidiga beroendet mellan myggor och människor, ett ljudspår som den brasilianska konstnären började arbeta med under en residensvistelse i Piteå. Stycket blandar myggljud och folkmusik skapad av slavar, ursprungsbefolkning och bönder, med kyrkomusik kopplad till koloniseringen av Brasilien.


Det förvrängda surrandet görs bekant, samtidigt som variationen i stycket tillsammans med installationen omförhandlar känslorna inför myggans läte. Till saken hör att till Caccuris Latinamerika sägs myggorna ha kommit med slavhandeln från Afrika, varpå den koloniala sockerindustrin skapade en sällsynt gynnsam myggmiljö.

Ett faktum som i samband med det senaste utbrottet av zikaviruset och att gula febern åter sprider sig samtidigt med regimskiftet i Brasilien, aktualiserar föraktet för myggljudet och ger det en än mer kuslig resonansbotten.

Verkets monumentala uttryck spelar på en ny esoterisk autenticitet, som lätt skulle kunna låta sig kritiseras som ett uttryck för demagogi. Men det kan lika gärna ses som ett försök att upprätta en ny solidaritet. Att med rationella argument avfärda denna möjlighet vore att enbart luta sig mot en dominerande förståelsehorisont, för att därmed legitimera omöjligheten att lära sig, eller skapa, något nytt.

A soul transplant är ett fantastiskt verk, inte för att det låtsas avtäcka något dolt som moderniteten exkluderat, utan för att det vågar hänge sig åt en spekulativ form med utgångspunkt i ett föraktat ljud lika integrerat i en kolonial historia som i en samtida politisk realitet.


Om Vivian Caccuri pekar bort mot en ny möjlig komplicerad gemenskap, så upprätthåller sig Ditte Ejlerskovs parallella separatutställning Can you hear me? kring självkritikens gränser. Eller närmare bestämt vid konflikten mellan att kritiskt reflektera över sitt vithetsprivilegium, och att samtidigt förkroppsliga det.

Foto: Hendrik Zeitler
”Paddle painting 10”, Ditte Ejlerskov, 2018.

Titlarna på Ejlerskovs tidigare projekt ger en bild av vad det handlar om: The Beyoncé works, The exorcism collection, The travel magazines, My african letters etcetera. Kort sagt: Försök att komma -vidare bland alla förutfattade idéer om den vita konstens exploatering av svart populärkultur och dess relation till ett kolonialt och rasistiskt arv.

På Röda sten står The Rihanna works i centrum. Ejlerskov har skapat en egen myt där den vita nordiska konstnären letar efter spår av r & b-stjärnan Rihanna på Barbados, en undersökning av det egna begäret i stil med surrealisten André Breton i Nadja. Ejlerskov försöker utnyttja måleriets möjligheter att skapa olika sätt att förmedla helkroppsbilder och detaljer utifrån kulturindustrins bilder av Rihanna. 

Paddle painting 10 är en del i en serie där Rihanna paddlar på en surfingbräda. Målningen är uppbyggd av två dukar som vävts samman där den ena utgör ett materiellt synligt filter till den fotografiska förlagan. Med effekten att åskådarens blick eller uppmärksamhet pendlar fram och tillbaka mellan mediet och Rihanna.

Dilemmat med detta konstnärliga projekt är att självkritiska undersökningar är en metod som konstinstitutioner har behållit och använt för att legitimera sin egen makt. Men det är en risk som Ejlerskovs konst är beredd att ta. För lika mycket som hon undersöker och approprierar Rihannas specifika strategier och dess visuella representationer, så lägger hon beslag på föreställningen om sin egna vita blick, vilket blir extra tydligt i hennes videor, där ett uppenbart vitt jag står i centrum av historien.


I måleriet händer något mycket mer komplicerat där gränsen mellan projektion och appropriering suddas ut i en sorts -radikal reception. Samtidigt förutsätter Ejlerskovs konst en heroisk tro på att en samling konventionellt hängda bilder i ett vitt galleri faktiskt kan göra mirakel med den vita blicken strukturellt.

För att detta ska funka kanske jag måste lova att sätta mig i samma relation till Ejlerskovs bilder som hon tycks ha till bilden av Rihanna? Ett löfte jag inte är säker på att jag förmår hålla. I stället fångas jag av den vemodiga känslan över att Ejlerskov tycks driva detta viktiga projekt i ensamhet.

ARTIKELN HANDLAR OM