Ypperligt tillfälle att se Kiefers konst i helfigur

Ingen har lyckats fylla upp Artipelags storslagna arkitektur som Anselm Kiefer nu gör

Anselm Kiefers konst är en fysisk upplevelse. Hela kroppen tas i anspråk i mötet med hans gigantiska målningar. Flera av dem med skulpturala element som skjuter ut i rummet och upphäver gränsen mellan skulptur och måleri. En vild expressionism, som även har rötter i romantiken då betraktaren förväntades överväldigas av det sublima hos storslagna naturscenerier. Men här är det en sargad natur eller ruinlandskap som bär på tunga minnen av krig och förintelse. Det är människans egen destruktivitet som är det överväldigande.

Kiefer, född 1945 i Donaueschingen, Baden-Württemberg, arbetar med aska, bly och växtdelar för att närmast handgripligen införliva delar av den blodbesudlade jorden i bilderna. De är såriga och repiga, bär på en väldig sorg och vrede. En själsfrände är Paul Celan som sökte ge röst åt den erfarenhet av Auschwitz som språket egentligen inte förmår härbärgera. Delar av hans dikter finns inskrivna i målningar och på skulpturer. Som i verket Mohn und Gedächtnis (Minne och vallmo), vilket är titeln på en av Celans samlingar, där torkad vallmo skjuter upp med sina frökapslar ur en låda för blytyper. Typer som jag tänker mig kunde användas för att forma namnen på alla miljontals offer.

Men det finns även ett annat spår i Kiefers konstnärskap, som är ljusare och fyllt av förtröstan. Ett återkommande motiv är Jakobs stege, en gammaltestamentlig bild för föreningen mellan himmel och jord genom Kristus. I en målning låter han stegen löpa från en åskmulen himmel, ner och ut på golvet framför betraktaren. Stegen innehåller fotografier av gamla byggnader, som minnen av en svunnen civilisation. Kanske handlar det inte om försoning, men om de väldiga tidsperspektiv som vi ingår i. Kiefers tidsuppfattning är vertikal, han låter förflutet och nutid sammanlöpa med en oändlig framtid. Allt finns samtidigt.

Kiefers egen föreställning om ruiner är inte enbart negativ. Född vid krigsslutet lekte han bland dem som barn, de utgjorde ett hemtamt landskap. Han liknar ruinerna vid blomman på en växt, ser dem som början på en återfödelse. Höjdpunkten av en ständigt pågående metabolism. Det är också förklaringen till de rikligt förekommande solrosorna, med sina fröstinna huvuden bär de på löftet om fruktbarhet.

I utställningen finns även en serie målningar där himlens alla stjärnor förbinds med tingen på jorden med hjälp av grenar och andra föremål. De är inte fullt lika starka som andra verk, men visar på den upptagenhet av kosmiska perspektiv som också finns hos konstnären. Hur tiden och rummet är något som oupphörligt sysselsätter honom.

Aldrig tidigare har någon lyckats fylla upp Artipelags storslagna arkitektur som Kiefer nu gör. Rummen och konsten är som gjutna för varandra. Här finns plats att se målningarna på långt håll och naturen utanför samspelar med verken utan intervenera. Det här är ett ypperligt tillfälle att få se Kiefer i helfigur, något som inte skett tidigare i Sverige. Sorgligt nog är utställningen med sitt hutlösa inträde på 395 kronor inte särskilt välkomnande för allmänheten. Det kunde blivit en publikmagnet. Hur har man tänkt?

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.