Konst

Konstskatterna – de måste lämnas tillbaka

Av: 

Ulrika Stahre

KONST

Den koloniala synen på äganderätten utmanas

Flodguden Ilissos - en Lord Elgin av stayerna från Pantheon som i dag finns på British museum. Foto: AP
Flodguden Ilissos - en Lord Elgin av stayerna från Pantheon som i dag finns på British museum. Foto: AP

Ett av de vanligaste argumenten när British museum och dess tillskyndare ska försvara att The Elgin marbles, skulpturer och reliefer från Parthenon, fortfarande befinner sig i London och inte i Aten, är att fler kan se dem i London.

Så här kan man alltså tänka: Parthenonskulpturen är en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv och borde därför finnas tillgänglig för så många som möjligt. Därför är London en bättre plats. Dessutom finns det ett sammanhang i London som inte kan finnas i Aten, nämligen att konst från både äldre och yngre kulturer kan ses på samma ställe. Museet är encyklopediskt.

Från grekiskt håll hävdas att skulpturerna är deras, att de mer eller mindre stulits från grekisk mark och att de för sammanhangets skull borde återvända till sitt ursprungliga hemland. Nyckelordet är sammanhang: internationellt eller nationellt, vilket väger tyngst?

I Ove Brings högintressanta Parthenonsyndromet analyseras som titeln säger detta fall, och flera andra besläktade. Besläktade i bred bemärkelse, för detta är en kunskapsrik skildring av fall så vitt skilda som krigsbyten, olagliga försäljningar, smuggelgods, skelettstölder i vetenskapens namn, talibanernas förstörelse av Buddhastatyerna i Bamian.

Det internationella samarbetet regleras undan för undan, och i Brings framställning lever vi ändå i en värld som håller på att bli bättre. Ända sedan 1899 har kulturell egendom skyddats i den allmänna folkrätten och krigsbyten har sedan dessa ansetts vara illegala. Det är trösterikt att så många artefakter och konstverk också lämnats tillbaka de senaste decennierna. Dock inte huvudnumret: Parthenonskulpturerna och relieferna.

Konstverken ”stals” eller ”räddades” – beroende på vilken åsikt man vill hårdra – långt innan det fanns någon internationell överenskommelse. Thomas Bruce, lord Elgin, var åren 1799–1803 stationerad som ambassadör i Konstantinopel. Detta var innan befrielsekriget bröt ut i Grekland och grekerna tillsammans med antikvurmande nordbor och engelsmän kunde driva ut den ottomanska ockupationen, så det var inte med greker som ambassadören förhandlade, utan med den ottomanska myndigheten.

Lord Elgin hade tur, strax efter sekelskiftet 1800 hade det ottomanska styret alla skäl att hålla sig väl med mäktiga Storbritannien, och när diplomaten arbetade sig fram med sina önskemål att ta med sig Parthenons skulpturer och reliefer, öppnades dörrarna. Ove Bring levandegör ett stycke historia som är fantastiskt spännande. Hur engelsmännen köpte upp hus och egendomar i jakten på den eftertraktade marmorn, hur last efter last skeppades från Pireus. Hur lord Elgin så småningom hamnar både i fängelse och på obestånd och hur han till slut säljer hela rasket till staten, företrädd av British museum. 35 000 pund. Så lite var det som är en stor del av Europas kulturarv värt.

Parthenon är inte bara ett byggnadsverk från Atens storhetstid på 400 fKr, templet är en symbol även för dagens Aten och har varit en dröm ända sedan staden ”återupptäcktes” i slutet av 1700-talet. Då var templet i bedrövligt skick, inte minst tack vare svenske amiralen Otto Wilhelm Königsmarck som under venetianskt flagg 1687 hade beskjutit byggnaden, för tillfället krutförråd.

Det dåliga skicket och en syn på både turkar och greker som oförmögna att ta hand om kulturella artefakter låg till grund för plundringen. Precis som när tyska arkeologer drygt ett sekel senare lyckas snika åt sig Nefertiti, mitt framför näsan på myndigheterna. Koloniala mentaliteter alltså, och visst ligger det något i att det är dessa som fortfarande är verksamma när varken British museum eller Neues museum (där Nefertiti har sin nuvarande hemvist) tänker lämna tillbaka något alls.

Ove Bring har gjort vissa fynd i studiet av framför allt Nefertitis fall. Det är tydligt att färden till tysk mark grundades på att man falskt hade beskrivit den helt remarkabla bysten som något sekunda, lite ointressant. De tyska arkeologerna kunde få med sig sitt fynd hem, trots att det fanns regler kring hanteringen när Nefertiti hittades 1912.

Parthenonskulpturerna skickades som sagt ut ur Grekland innan landet var en självständig nation, och innan internationella överenskommelser hade träffats gällande krigsbyten och andra rov. Det är förstås argument för att konstverken bör stanna i London. Men redan 1835, bara fem år efter att den grekiska nationen blivit erkänd, kom de första grekiska kraven på återlämnande. Nationsbygget pågick och kulturella artefakter var tillsammans med språkreformer viktiga verktyg för att skapa en nationell identitet.

Ove Bring skriver att det som hände i början av 1800-talet troligen även i dag skulle bedömas som lagligt. Men det finns ett ”moraliskt underskott” i form av mutor och övertolkade tillstånd, och detta underskott borde den brittiska staten nu fundera över. Argumentet att konstverken mår bättre i det säkrare och renare London stämmer inte längre sedan det nya Akropolismuseet blev klart. Hela museet är ett propagandanummer och en bön att Elginmarmorn kommer tillbaka. Platsen är säkrad, förberedd.

Andra argument, som att engelsmännen ”räddade” konstverken från turkar och greker, att de knappt funnits kvar annars, faller på det faktum att det som lämnades kvar ju är bevarat. Och även om verken skulle ha ”räddats”, är det verkligen rimligt att det därav ska följa ett två sekler långt innehav?

Den lösning Bring pläderar för är rationell och genomtänkt: originalen ska vara i Aten, där de hör hemma och där de exponeras bättre. På British museum kan man visa kopior, som en del av den egna museihistorien. Inget annat museum i världen är en sådan minnesbank över kolonialismen: här går att beskåda det mesta som rövats mer eller mindre legalt tack vare militär makt och handelsvägar.

British museums rätt till The Elgin marbles bygger på en universalistisk syn, på möjligheten att skapa det encyklopediska museet, medan Atens rätt kan formuleras nationalistiskt.

Men det finns naturligtvis inte någon knivskarp uppdelning här. Det universalistiska flyter in i de grekiska kraven, och nog finns det nationalistiska drag i den brittiska oviljan att rucka på den historia man uppfattar som sin. Den historia där den koloniala stormakten fortfarande finns kvar.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!