Det stora framtidsbygget

Ulrika Stahre om en tredelad konstupplevelse som hänger ihop

Foto: TENSTA KONSTHALL
Välfärdselement: ”Building peace”, skiss av Alexander Deineka för en mural på First national art exhibition of Soviet, Moskva, 1960.
KONST

När tre utställningar öppnar samtidigt på en medelstor konsthall väcks (minst) två reaktioner: det är väldigt många utställningar och hur hänger de ihop? Måste de hänga ihop?

Ja, för Tensta är inte ett konstmuseum. Eller om det börjar bli det. Sedan en tid tillbaka drivs projektet Tensta museum, ett lokalt förankrat socialt, historiskt, etnologiskt projekt och med de tre nyligen öppnade utställningarna läggs också nya pusselbitar till Tensta, och till museet.

Museal i ordets bästa bemärkelse är Måns Wranges miniretrospektiv Magisk byråkrati. Här visas verk från den tidiga karriären, tekniskt avancerade på sin tid och fortfarande aktuella trots att cd-rom-läsarens bullriga surr känns närmast nostalgiskt.

Foto: JEAN-BAPTISTE BERANGER
”Magisk byråkrati”, Måns Wrange.

Verket Arkivet för raderade filer (1996), där användare kan tillåta ett spionprogram att scanna datorn efter raderade filer, spara dem och erbjuda tillgång till andras lika (o)raderade filer är lika poetiskt som aktuellt. Det vi vill bli av med lär spegla oss minst lika bra som vilken fräsig matbild som helst – verket får med dagens ögon någon sorts inverterad sociala medier-klo: datorns hemligliv i transparensens tidevarv.

Flera av de äldre verk som visas lever trots åldrad teknik. En favorit är historien om hur Säkkijärven polka slog ut sovjetiska radiosignaler under kriget – en oväntat subversiv konstkraft.


Wranges retrospektiv är placerad i det minsta av konsthallens rum, medan det som får kallas huvud­utställning tar plats i det största. Här visas Christopher Kulendran Thomas New Eelam: Tensta, en sorts kombinerat konstverk, startup-­företag och debattinlägg om både medborgarskap, ägande och bostadspolitik. Idén är att boende skulle kunna vara en prenumererad tjänst, som så småningom blir gratis. Rörlighet på arbetsmarknaden kan bli rörlighet i boende – vi blir världsmedborgare, eller medborgare i en stat utan territorium.

New Eelam: Tensta visas som en liten bostadsmodul, med konst på väggarna och miljösmarta akvarier och odlingar (nej, det visuella är inte njutbart här, klarar sig heller inte på egen hand). Det är vad vi behöver för att kunna bo – om en laptop är allt som behövs för att kunna arbeta (”skrivbordsarbete” kan snart förpassas ur ordlistorna).

Självklart är det fortfarande få förunnat att arbeta lite här och där i världen, men möjligheterna som öppnas om vi alla kunde röra oss mer, och bostäder kunde ryckas ur den kapitalistiska cirkulationen – det är vackert och uppfordrande.


Utopi eller ej, utställningen passar väl in i Tensta konsthalls linje, att visa konst och projekt som verkar i gränslandet mellan design, samhälle, ekonomi – och framtid. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på Wranges retrospektiv och den tredje utställningen, som behandlar prefabricerade hus, ”miljonprogramshus”. Men utställningarna lyckas tillsammans liksom fiska upp det som är historiskt intressant, landa i samtiden och peka framåt.

Välfärdselement – svenska miljonprogrammets byggsystem i en internationell kontext är en mindre presentation utifrån ett forskningsprojekt som Erik Stenberg med flera bedriver.

Foto: JEAN-BAPTISTE BERANGER
”Välfärdselement”, Erik Stenberg och Helena Westerlind.

Här kan man med hjälp av små modeller se hur de prefabricerade husmo­dellerna vandrade från Frankrike till Sovjetunionen, och vidare till Kuba och Chile.


Det låter kanske torrt och trist men det är det inte. De orättvist baktalade modulbyggda husen från 1960- och 70-talen hade väsentliga fördelar framför dagens byggande. Jag skulle föredra flexibla väl genomtänkta bostäder i stället för öppna planlösningar med ”exklusiva material” veckans alla dagar.

Välfärdselement placerar också Tensta i ett globalt sammanhang med sina prefabricerade hus.

Från den periferi förorten tilldelats rycker den närmare ett annat centrum, som inte är Stockholm utan världen utanför – förenad med både nödbostäder på Kuba, medelklassen i Chile och eleganta franska lösningar – och det är onekligen en påminnelse om centrums rörlighet vilket pekar tillbaka på New Eelam: världen tycks sluta sig men tvärtom är den öppnare än någonsin.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Tensta