Folkhemmet i blixtbelysning

Petter Lindgren ser fotografen Lars Tunbjörks ikoniska bilder

avPetter Lindgren

1 av 5 | Foto: Lars Tunbjörk
”Skara 1990” ur ”Landet utom sig”.

Sikten är milsvid, himlen idiot-blå med tröstlöst kringdrivande molntrasor. 

Också på Stadsgårdskajen vid Fotografiska ser det ut som i Lars Tunbjörks bilder. Där står en buss med bagageluckorna på svaj, omsvärmad av folk som ska med Finlandsbåten, konferensdeltagare med rullväskor, redan småberusade grabbgäng och dito tanter och farbröder. Stämningen är uppsluppen. Flaggorna smattrar i den friskande nordvästan.

Jag knäpper några kort med min telefon och ser särskilt till att få med ordet LARSSONBUSS i bilden, men inte blir det som Tunbjörk ändå.

Lars Tunbjörks hemlighet, eller åtminstone en av de hemligheter som ligger bakom den omisskännliga stilen hos Sveriges på senare tid mest berömda fotograf, död sedan 2015, gömmer sig i en liten monter en bra bit in på Fotografiskas retrospektiva utställning. 

Det är en handhållen blixt, synbarligen hemmagjord och tillverkad av en vit lampkupa av standardmodell. Apparaten ser inte mycket ut för världen, men det är trots allt den som har fått Tunbjörks bilder att lysa på det där särpräglade viset, även om de råkar utspela sig nattetid eller under en gråkall idrottsdag. Kupan ger ett starkt men också diffuserat ljus som lyfter eller sänker alla bildelement till samma betydelsenivå, och nog kan man kalla det för en sorts nivelleringseffekt. Lika för allt och alla, för att tala moderatiska.

En för Tunbjörk typisk bild (eller tunbjörkare som de brukar kallas), ur genombrottsboken ”Landet utom sig”, visar till exempel en interiör i en stockholmsk mataffär där en lucia möter besökaren med en kaffebricka. Tjejen är söt, men för bildens vidkommande tycks det kvitta lika om man tittar på henne eller på anslaget med budskapet ”CLEMENTINER 16,90/KG”. Allt tycks vara till salu därinne i bilden, och nog låter den sig läsas som en gräll och kuslig parallell till den med Tunbjörk befryndade målaren Peter Tillbergs dystopi ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972. 

I fotografiet råder också en okristlig skärpa som får betraktaren att intressera sig för sådant som fruktdiskens fabrikat, ”STAL”, och för de små hållarna med plastpåsar. Och står det inte ”MAXWELL HOUSE” på kaffemuggarna? Bildutsnittet förefaller slumpartat, vilket ytterligare bidrar till att verket tycks frånsäga sig tanken på att rymma ett egentligt centrum, eller kanske det där som Henri Cartier Bresson ville kalla för berättande fokus.

Foto: Lars Tunbjörk
”Ullared” ur bildsviten ”I love Borås”.

”Landet utom sig” var över huvudtaget något av en chock när den kom ut 1993 (Journal), inte minst i kraft av sin bjärthet. Ditintills hade i stort sett all svensk seriös fotografi (tänk tidskriften ETC, Christer Strömholm och så vidare) försmäktat i grynigt svartvitt, medan färgen var förbehållen mode och reklam. Inte blev det mindre udda av Tunbjörk höll sig med blixt, och då också med en konstig sak som tycktes pressa fram vulgära Legofärger vart än den än råkade vända sitt opaka porslinsnylle.

Enligt Tunbjörk var avsikten med boken att skildra det vittrande folkhemmet, så som det tedde sig i lågkonjunkturens tidiga 1990-tal, åren då riket stod och skälvde på randen av internet. Och nog syns det vittra alltid. Det ser helt enkelt för jävla fult ut därinne i bilderna: halvnakna, semestrande kroppar (blixt!) ägnande sig åt likriktad extrapriskonsumism eller (blixt!) gluffande i sig mjukglass och annan snabbföda. Överallt pågående nedbrytningsprocesser, sprickande betong, bågnande fasader och lutande vägmärken, och när helst något textilt visar sig (blixt!) tycks det röra sig om något eländigt syntetmaterial. Det är ett Sverige som förefaller nedsänkt i en mardrömslik trötthet, så djup och omfattande att man föreställer sig att det måste ha krävts ett helt departement för att administrera den.

I en av bilderna skymtar den gamängrasistiske företagsledaren Ian Wachtmeister på en tv-skärm, och betraktaren påminns om att det här verkligen också var en riktig skit-epok i sig. Kriget rasade på Balkan och flyktingmotståndet växte. ”KÖR UT DEM!”, skrev Expressen på sina löpsedlar. I Aktuellt satt Birgit Friggebo, då folkpartistisk kulturminister, och menade på att det ”uppenbarligen finns någon tradition eller någonting annat som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt”.

På många vis låter sig ”Landet utom sig” läsas som skrattspegel av vår egen tid. Folkhemmet har väl inte direkt repat sig efter de nedskärningar och privatiseringar som följde på krisen, tvärtom, och i Sveriges riksdag sitter liksom då ett nationalistiskt populistparti som förflyttat det politiska samtalet ännu ett par snäpp högerut. Snyggare har vi heller inte blivit, och inte mindre konsumistiska.

Man skulle förstås kunna anklaga Tunbjörk för att han i likhet med serietecknaren Lena Ackebo cyniskt drar ner brallorna på människor som inte har några, och med viss rätta. Folket som myllrar förbi i ”Landet utom sig” består till stora delar av landsbygdsboende arbetarklass, och de framstår knappast i en fördelaktig dager. 

Samtidigt spårar jag ett stort mått av identifikation i den forne boråsaren Tunbjörks bilder, liksom en rent existentiell vantrivsel som jag känner igen från mina egna tonår. Det var ju ungefär så här jag föreställde mig det stundande vuxenlivet, som ett hjärndött kaffepimplande och kringsläntrande på diverse stormarknader. Tvi vale!

Tunbjörk led för övrigt av återkommande depressioner, vilket enligt min mening återspeglas inte bara i ”Landet utom sig” utan också i de övriga verken som visas på Fotografiska. Världen framstår alltid som så platt och dränerad på mening i Tunbjörks bilder, och det kusliga ligger alltid på lur i bakgrunden. 

Ta bara den fantastiska bildserien ”Vinter”, utkommen i bokform 2007 (Steidl), som syns mig vara en fotografisk razzia rätt in i mörkrets hjärta. Den tillhör absolut det bästa Tunbjörk gjort, och bara den är värd Fotografiskas svindyra inträdesavgift.

ARTIKELN HANDLAR OM