Viktig påminnelse om Förintelsen

Ulrika Stahre ser utställningen Witnesses på Kulturhuset

avUlrika Stahre

Foto: Mikael Jansson
Överlevaren Tauba Katzenstein.

Som allra sista utställning innan Kulturhuset stadsteatern stänger för renovering ­visas nu Witnesses, porträtt av den sista generationen förintelseöverlevare signerade Mikael Jansson, mer känd som modefotograf. 

Det är, minst sagt, en mäktig utställning. Historiens mörka skugga har börjat torna upp sig igen som bekant, och fotografierna av dessa män och kvinnor, nu i 90-årsåldern, som levt sina liv i Sverige är befriande vardagliga och uppriktiga. Jansson har fångat dessa människor i det absoluta nu som är fotografiets styrka.

Bortsett från alla sammanhang är det sällan äldre människor syns i så stort porträttformat – det är vackra, öppna bilder. Fårade ansikten, blickar som ibland möter betraktarens, ibland viker undan. Några visar sina bara armar, med tatueringen, siffrorna. Och så korta upplysningar intill: namn, ålder, år för ankomst till Sverige, namn på lägren.

Några hade vad man kanske kan kalla tur och kom redan före kriget, andra blev kvar på kontinenten till 1950- eller 1960-talet. Men de flesta av dessa överlevare kom vid krigsslutet 1945, som helt unga människor. Tiden är sällsam: det är som om den stått still, bilderna från Förintelsen är så ikoniska och nära, samtidigt som alla porträtt visar att åren har gått. 

1 av 2 | Foto: Mikael Jansson
Walter Frankenstein.

Utställningens stora tema är förstås Förintelsen, och en liten del vigs åt en samling äldre foton, och ett eller annat nytaget från Auschwitz. Men jag blir ändå så nyfiken på livet som levts här, i Sverige, hur det har varit, hur det är nu. Hur det gick med allt, med såren, förlusterna. 

Witnesses arbetar både på ett snyggt estetiskt vis och är väldigt informativ. Ett 2010-talets svar på Om detta må ni berätta, boken som utkom 1998 första gången (och senast uppdaterades 2015). Den tillkom då man upptäckte att kunskapsnivån var extremt låg bland ungdomar, och i den tid vi nu lever är ­situationen ännu mer akut. När en judisk kommunpolitiker i Lund får sitt hus nedbränt, när judar i framför allt Malmö allt oftare funderar på att emigrera till Israel, när vi helt har vant oss vid att synagogor i olika städer i Europa måste ha hög bevakning på grund av ständiga hot – då måste påminnelserna eka om den utrotning som bara ligger en enda generation tillbaka i tiden.

Den dubbla rad av gamla skåp som skär rakt igenom utställningsrummet, vända in mot varandra och därmed skapande en smal gång, bidrar till ännu en nivå. Inne i gången hörs röster, berättelser, vittnesmål. Speglar, snidade dörrar. Skåp som kan rymma ett liv av prylar eller kläder, skåp av den typ som säkert stod i de lägenheter Europas judar tvingades lämna.

Skåpens baksidor blir väggar att hänga porträtten på, en organisk del i utställningen, dess hjärta. Den bultande delen av en stark manifestation som inte blir sämre av texter och filmer, berättelser tryckta på tidningsstora ark. Det är bara att försöka ta in.

ARTIKELN HANDLAR OM