Lite för slutet trots allt – och helt rätt i tiden

Nu har nya större Liljevalchs öppnat

I stekande sol, ackompanjerat av en fanfar och den sista sommarlovsveckans skrattskrikande från Gröna Lund, öppnade så äntligen Liljevalchs tillbyggnad Liljevalchs+. Ljudbilden blir dock mer fullständig om buropen från en pytteliten demonstration läggs till. Arkitekturupproret, denna lilla dogmatiska skara, i sällskap med en flock SD-kepsar gjorde sitt bästa för att ta högtidligheten ur invigningstalen.

Lyckat? Nej.

Det är fascinerande att se vuxna människor bete sig så omoget. Man kan säga vad man vill om spräckt budget, dyr konsthall, och ”fula lådor”. Men att bua ut en byggnad? Jag drar mig till minnes den vackra, men bisarra scenen i Peter Greenaways Arkitektens mage, där den mätta kultureliten applåderar Pantheon. En byggnad pågår på sätt och vis alltid, men är för den skull inte teater.


Med detta sagt är inte heller jag fullt nöjd med Liljevalchs+, av Wingårdhs arkitektkontor. Fasaden, med sina individuellt utformade närmare 7000 ingjutna glaskoppar, är faktiskt vacker, glänsande eller ej. Glaskonstnären Ingegerd Råmans bidrag är lyckat – det finns en intimitet i det monumentala som är tilltalande. Byggnadens skala är anpassad till omgivningen. Det är interiören som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Med undantag för den allra största salen känns det trångt, instängt och mörkt.

Förklaringen till den instängda känslan är förstås att fler våningar pressats in än i den äldre byggnaden, den nya ytan är som en halv fotbollsplan. Om det är Djurgårdens defensiva eller offensiva planhalva återstår att se. Än så länge lutar jag åt defensiv. Om inte annat så för att invigningsutställningarna är lite bleka.


I Svenska Dagbladet noterar arkitekten och kritikern Joanna Zawieja att byggnaden är sluten utåt, att de enda fönstren och den enda insynen är till shop och café, en iakttagelse och analys som det ligger mycket i. Slutenheten (som inte, för mig, förtar skönheten i fasadens alla glas) berättar absolut något om vår tid. Och interiörens instängdhet för ibland tankarna mer till ett högtidligt gravkapell mer än till en konsthall.

Högtidligheten möter ett tidsenligt fokus på café och butik. Instängdheten kontras av öppenhet, som i den invigningsutställning där Gert Wingårdh presenterar influenser och egna verk på ett personligt vis. Det är i dessa kontraster vår tid blir tydlig: öppenheten måste erövras, man måste in på insidan för att ta del av den.

Trösklarna är inte lika tydliga som forna tiders höga entrétrappor, men de finns där. I kraven på en viss kunskapsnivå för att kunna uppskatta arkitekturen. En viss plånbok för Blå Porten.


En viss kommunal plånbok för att överhuvudtaget kunna bygga klart, förstås. Över sju år har gått sedan en jury korade arkitekttävlingens vinnare, bidraget Liten. Sju år av spräckta budgetramar. Inget ovanligt i större projekt, men det sticker i ögonen när Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo helst skulle vilja privatisera och spara maximalt. Blir det månne en stiftelse av Liljevalchs till slut? Då är det inte längre stockholmarnas konsthall.

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.