Konsten som nazisterna hatade

Tysk expressionism på Millesgården blir lite mer beskedlig än den var

avCamilla Hammarström

Max Pechstein, ”Liggande flicka”, 1910.
Foto: Jörg Müller
August Macke, Bleka kvinnor framför hattaffär, 1913 Collection Osthaus Museum Hagen.

Carl Milles var motståndare till den moderna konsten. Från München 1937 skriver han till sin hustru Olga att han fröjdas över att se vad regimen bannlyst i utställningen Entartete Kunst. Brevet finns med när Millesgården visar den tyska expressionism som utsattes för nazisternas förföljelse. 

Carl Milles skadeglädje över sina tyska kollegers utsatthet ger en ödesdiger inramning tillsammans med de biografiska texterna om varje konstnär som berättar om yrkesförbud, landsflykt och andra umbäranden.

Den tyska expressionismen sökte starka känslomässiga uttryck och skildrade ofta den alienerade storstadens människor, men hade även ett primitivistiskt spår där längtan efter ursprunglighet ledde till naturdyrkan och fascination inför främmande kulturer. 

Att tyngdpunkten i utställningen ligger på dessa paradisiska skildringar med badande, djur och blommor gör den mörka historiska bakgrundskontexten ännu mer beklämmande. Hatet i kontrast mot sinnligt blödande blommor och munnar, hånet i kontrast mot ljus livskänsla.

Vad som retade nazisterna var att de samtida konst­riktningarna inte var i linje med den folkliga smaken, att de var exklusiva. I dag när dåtidens avantgardism blivit allmängods är det svårt att förstå deras poäng. Men det finns samma tongångar i dag mot kulturutövare där man beskyller dem för elitism. Kulturhatet förefaller vara en motor i det auktoritära tänkandet.

De verkligt fängslande bilderna i utställningen är emellertid inte de som anknyter till en paradisisk tillvaro, utan porträtten. 

Max Pechsteins målning av en liggande flicka som med blossande kinder förefaller vila ut efter leken visar osentimentalt barnet på dess egna villkor, vilket för tankarna till en svensk expressionist som Vera Nilsson

Och Ernst Ludwig Kirchners konstnärer med ansikten tecknade i svavelgult och svart som sitter tätt hopkrupna i en soffa helt uppslukade av samtal. Eller Erich Heckels porträtt av en vän med bucklig panna och klart lysande blå ögon i ett landskap som smiter åt runt kroppshyddan. 


Starkast intryck gör emellertid rummet med grafik. Det är i den svartvita konstformen som expressionismen verkligen kommer till sin rätt. Särskilt i de grövre träsnitten där de grafiska effekterna blir dramatiska. Känslostyrkan skruvas upp och det ges även rum för samhällskritik. Det blir mörkt och mer provokativt.

Christian Rohlfs, Fallen man, 1913/14.

Millesgården lovar att bjuda på expressionistiska mästerverk, men mästerverken är inte så många. Kanske beror det på att man följt det primitivistiska spåret, eller på att de samlingar utställningen bygger på inte har större verk att erbjuda.

Den tyska expressionismen blir i den här tappningen lite mer beskedlig än den var. Likväl finns det enskildheter att glädjas över, som porträtten och Emil Noldes målningar som alltid äger en omisskännlig styrka.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Emil Nolde

Nazism