Ordlöst och starkt om brännande frågor

Fredrik Svensk ser en lyckad treenighet på Röda Sten

Foto: Hendrik Zeitler
Muhammed, 13, berättar om sina erfarenheter som flykting i Erkan Özgens video ”Wonderland”. Verket är en del av Röda Stens ”Utom ord”.
KONST

Med sommarutställningen Utom ord fortsätter Röda Sten sitt fokus på politiskt aktuella frågor, denna gång med tre konstnärskap. I Erkan Özgens video Wonderland möter vi 13-årige Muhammed i enkel hemmiljö i gränslandet
mellan Turkiet och Syrien. Ivrigt berättar han om sina upplevelser av kriget och av att fly framför kameran. Men Mohammed använder inte orden. Utan hela sin kropp.

Berättelsen som är minst sagt brutal är omöjlig att inte drabbas av, och här finns heller ingen nivå där denna verklighetseffekt bryts. Hur problematiskt det än må vara har Özgen helt enkelt gjort ett verk som vittnar om något hemskt, men samtidigt gör något vackert. Ett sätt att utnyttja samtidskonsten för att visa världen något som världen inte ser. Priset är att detta är konst genom att just inte bara vara konst.

Carlos Amorales installationen Life in the Folds behandlar en liknande problematik. Men i stället för att fokusera på den mänskliga kroppens förmåga att kommunicera bortom ord, sker bearbetningen av en svår situation på flykt här genom skapandet en helt ny typografi framställd i skulpturform. Till skillnad från Muhammeds förmåga att just kunna göra sig förstådd, lämnas betraktaren här inför till synes obegripliga abstraktioner. Tecken som ändå får ett liv och en begriplig funktion i en tillhörande animation.


I Carla Zaccagninis installation Elements of Beauty: A Tea Set is Never Only a Tea Set är de vita väggarna täckta med svarta ramliknande fyrkanter. I galleriets mitt ligger en bok med tidningsartiklar och statistik om, och bilder av, tavlorna som suffragetterna vandaliserade 1913 som en del av sin feministiska kamp i Storbritannien. Till detta har Zaccagnini gjort en audioguide med beskrivningar av händelser kring de olika tavlorna med utgångspunkt i arkivmaterial från tiden.

Verket bjuder inte bara in betraktaren att reflektera över en historisk kamp. Genom att inte visa en bild av exempelvis Venus med spegel av Diego Velázquez – en av en av målningarna som attackerades – utan i stället gestalta händelsen i ljudform och i en arkivbaserad bok är att svara på en över 100 år gammal både konstkritisk och feministisk aktion. Detta utan att vare sig komma med moraliska pekpinnar eller hyllande skriva in händelsen i konsthistorien genom att visuellt utnyttja attraktionskraften i en politisk handling.

Titeln Utom ord framstod först som ett sätt att skriva in sig negationens förlovade land. Hur mycket samtida konst är inte sprungen ur hänvisning till det som inte går att representera med dominerande språksystem? Oavsett om konsten haft något revolutionärt, teologiskt eller existentiellt i sikte (något som 1900-talets totalitära representationsregimer inte var helt oskyldiga till).


I dag bejakas negationen ofta kring frågor om samtidskonsten eurocentrism och dess utsida. Antingen genom att fokusera på vad den dominerande bilden av vår historiska belägenhet exkluderar och negerar. Eller genom att förstå hela samtidskonsten som en normativ bild, möjlig att vända upp och ner på från perspektiv den inte ser. På den pågående berlinbiennalen slås just nu något slags rekord i att maxa denna retorik.

Tänk bara på titeln We don’t need another hero, lånad från den gamla Tina Turner-dängan, och den tillhörande programverksamhet som man kallar I’m Not Who You Think I’m Not. I Utom ord är anslaget mer klassiskt och ambitionen mindre skruvad, och verken mer bokstavligt kopplade till orden och möjligheten att säga något om några av vår tids mest brännande frågor, utan att det varken blir illustrativt banalt, eller programmatiskt språkkritiskt. Att göra det genom en
enkel treenighet är både delikat, känslomässigt och tankeväckande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst