Som att se universum i en skalad lök

Frans Josef Petersson: Inger Ekdahls metallskimrande måleri ger hallucinatoriska effekter

avFrans Josef Petersson

1 av 2 | Foto: Johan Österholm
Inger Ekdahl är ”en säregen senmodernistisk eftersläntrare”, skriver Aftonbladets Frans Josef Petersson.

Vid millennieskiftet fanns ett tv-program som gick ut på att två chica damer, jag tror de hette Trinny och Susanna, skulle ge de medverkande en total make-over. Från hopplös svennebanan i illasittande kläder till välekiperad framgångslook innan tv-publiken hann säga klasshat. 

Möjligen är det en liknande förhoppning om att förvandla mossiga folkrörelsesocialister till hbtq-certifierad nyvänster som ligger bakom den lilla konsthallen Mint, som curatorerna Emily Fahlén och Asrin Haidari sedan i våras driver i källaren på ABF-huset i Stockholm

Redan den smakfullt blåskimrande neonskylten i trapphuset ger associationer till modevärldens så kallade pop up-stores, alltså butiker som tillfälligt inryms i en ruffig lokal i något nedgånget område. 

I utställningen en trappa ner har den svenska konstnären Inger Ekdahls (1922–2014) konkretistiska tavlor hängts uppe i taket rakt framför Ruben Nilssons monumentala målning Arbetarrörelsens historia som finns permanent på väggen bakom.

Nedanför projiceras en film om 68-upproren av Fernando Sanchéz Castillo, och längst in kan man lyssna på ett par diktverk av Luleå-poeten David Väyrynen.

Det finns en finstämd, distinkt tonträff i flera av verken. Väyrynens samplingar av det klassiska insändarformatet ”Dagens ros” är konceptuell dikt av tidigt 2000-talssnitt, men resultatet är ett rörande porträtt av vardaglig medmänsklighet.

Ekdahl är egentligen inte en ”modernistisk pionjär” som presstexten påstår, utan en säregen senmodernistisk eftersläntrare. Hennes metallskimrande 70- och 80-talsmåleri ger hallucinatoriska effekter, som att se universum i en skalad lök, ungefär.

En liknande dubbelhet finns i själva utställningen, som vill koppla idén om konstnärlig integritet till cirkeln som en social, politisk och estetisk form. Det kan handla om allt från sfärernas himmelska harmoni, hos Ekdahl, till studiecirkelns krassa verklighet, som den skildras i en av Väyrynens dikter.

Allt är smart uttänkt, men ger ett provisoriskt och lite planlöst intryck. Det är något med alla överlagringar – Väyrynens dikter som överröstar varandra, Ekdahls tavlor som skymmer Nilssons historiemålning – som för tankarna till förklädnader eller maskspel.

Vad betyder det egentligen att hänga målningarna framför varandra? Vill man göra en historisk koppling, eller är det en antihistorisk gest som ska bryta ner vad vi eventuellt tror det kan betyda att visa konstnärerna tillsammans? 

Det är oklart, och jag misstänker att oklarheten beror på att det egentligen inte betyder så mycket alls.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Stockholm

Cirkeln