Spelet kan börja

Fredrik Svensk hyllar Modernas utställning om konstens fejkande kraft

Foto: © Sharon Avery-Fahlström Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet
Utställningen ”Manipulera världen” förvandlar både betraktaren och det som visas till brickor i ett större spel med okänd spelledare, skriver Fredrik Svensk. Här inspiratören Öyvind Fahlströms eget verk ”World trade monopoly (B, Large)”, 1970, variabel målning. Akryl och tusch på magneter och vinyl.
KONST

Mot alla odds vann Donald Trump presidentvalet i USA för snart ett år sedan. Mot alla odds nådde USA-börserna i veckan all time high. Hur blev det möjligt? Sannolikt är alltsammans Öyvind Fahlströms (1928–1976) fel.

Helt säkert är att Moderna museet just nu visar grupputställningen Manipulera världen, motiverad av Öyvind Fahlströms inställning till konsten och sammansatt av Fredrik Liew tillsammans med konstnärsduon Goldin+Senneby.

Utställningen är avslutningen på Modernas fyraåriga undersökning och presentation av Fahlströms mångsidiga och geopolitiskt engagerade praktik. Projektet inkluderar tre publikationer och Moderna har lyckats föra samman Barnabás Bencsik, Ludvigmuseets i Budapests gamla chef, med konsthistorikern Pamela M Lee och kretsen kring OEI med Goldin+Senneby. Det imponerar och talar om den bredd som krävs för att göra bruk av Fahlström i dag.

Redan i informationstexten blir det tydligt att inte ens inramningen väjer för manipulationens estetik. ”I en utställning som tar över museets båda våningsplan prövar 28 svenska och internationella konstnärer Öyvind Fahlströms idéer om manipulation och teatralitet.”

Här påstås alltså att Fahlström hade egna idéer om manipulation och teatralitet, idéer som dessutom sägs vara utgångspunkt för konstverken i utställningen. Detta trots att de flesta av de 28 verken är skapade för helt andra utställningar än Manipulera världen, och att Fahlström själv sannolikt skulle motsätta sig tanken att hans bruk av manipulation och teatralitet var hans egen idé.

Foto: KURT BERGGREN
Öyvind Fahlström (1928–1976), konstnär, författare, kompositör och dramatiker.

Samtidigt kan man inte säga att detta är fel. För denna textuella inramning är kongenial med utställningens utgångspunkt och form, samtidigt som den riktar uppmärksamhet mot de manipulativa och teatrala aspekterna av all samtida utställningsproduktion.

En konstutställning är i dag aldrig, skulle jag hävda, vad den utger sig för att vara. Samtidigt är det alltid för enkelt att avslöja dess egentliga mening genom att hänvisa till det ena eller andra bakomliggande dolda faktumet eller intresset.

Att föra samman ett antal redan hyllade och visade samtida konstverk med Fahlström, kan inte avfärdas som ett väntat försök att manipulera världen att tro på Fahlström som en sorts samtidskonstens geniala ursprungsgestalt med svenskt medborgarskap. Snarare är det rent av just med hjälp av Fahlströms redan kanoniserade stjärnstatus som utställningsmakarna lyckats manipulera en del konventioner och riktlinjer för museal myndighetsutövning.

Av entrékvittot framgår att tio procent av inträdet sägs gå till en blankningsattack på finansmarknaden, vilket är en del av Goldin+Sennebys bidrag till utställningen. Utan Fahlström som förlaga hade det sannolikt varit än mer etiskt och juridiskt tveksamt att förvandla utställningsvakterna till marknadsförare och säljare av konstnären Otobong Nkangas kallpressade tvål, helt utan provision.

Verk som dessa bör likställas rent konstnärligt med informationstextens alternativa fakta. Installationen av verken tillsammans med kringtexter och publikationer bör ses som en kreativ konsthistorisk handling, ett lika verkligt som fiktivt montage, helt i Fahlströms anda, men också i linje med mängder av konsthistoriker från Winkelmann till Malraux och Asger Jorn. Liksom denna utställning har de satt samman konstberättelser och konstverk på nya sätt, en förmåga som av nervositet och rädsla allt för sällan görs bruk av i dag.

Den manipulation av konsthistorien som här skapas är bara en av aspekterna som gör Manipulera världen till en av Moderna museets bästa utställningar på senare år. En annan sak som gör utställningen bra, är organiseringen av verken. Moderna har nämligen hakat på en allt vanligare metod för att göra grupputställningar: Att utgå ifrån ett konstnärskap snarare än en tematik, region eller konstnärligt medium. Här har fyra verk av Fahlström, samt hans eget språkbruk lagt grunden för utställningens ordnande princip.

Manipulera världen beskrivs följdenligt som en ”spelplan” uppdelade i tre ”zoner”. I varje zon återfinns installationsformer som influerats av Fahlströms verk. Det stora galleriet på entréplan är formad likt ett Monopolspel, ett återkommande motiv i flera av Fahlströms performance och målningar. Detta curatoriska grepp är avgörande, kanske mest för att det skapar en tydlig dramaturgi i utställningen, samtidigt som de enskilda verken inte drunknar i ett enkelspårigt curatoriskt koncept.

Att exempelvis placera målningen World trade monopoly (B, Large) och installationen Dr Schweitzers sista uppdrag (1970 resp. 1964–1966) tillsammans med bland andra Jill Magids installation Failed states (2011–2012) skapar verkligen en spännande dynamik. Om Jill Magids magnifika gestaltning av en paranoid värld som får livet att framstå som förprogrammerat av samma krafter som manipulerar ens begär, så är Fahlströms verk mer grammatiska och distanserade, som om de arbetar direkt med de aggregat som gör Magids drama möjligt.

Foto: © Detanico Lain
Detanico Lain, Timezonetype, 2017.

Konst som experimentell utredningspraktik, delar Magid med Lawrence Abu Hamdan och många av verken på utställningen. Konstens manipulativa möjligheter finns enligt denna utställning i just utredningens form, och dess oklara agenda. Ibland bara presenterad som ett fragment från en större utredning, så som i fallet med Thu Van Trans bearbetning av det koloniala Vietnams mest eftertraktade råvara: gummi.

Utställningen förvandlar både betraktaren och det som faktiskt visas i utställningsrummet, till brickor i ett större spel med okänd spelledare. Samtidigt ges hela tiden prov på hur vi kan spela tillbaka, utan att det går att avgöra om detta är något bra, dåligt eller politiskt produktivt.

Bäst gestaltas kanske detta i Natascha Sadr Haghighians videoinstallation unternehmen: bermuda (2000/2012).

Verkets utgångspunkt är ett konstpris som konstnären lyckas få sig tilldelat i en busskur mellan några av Berlins största konstinstitutioner, en händelse som filmas i smyg och blir material till ett verk om konstens roll, som å ena sidan presenteras som ekonomiska intressen, men som å andra sidan förefaller beteckna något okänt.

Fahlström verkar ha hjälpt Moderna att inse varför samtidskonst kan vara viktigt, på riktigt. Och då inte bara som illustrationer av en curatorisk tematik. I Manipulera världen är manipulation inte enbart ett tema, utan en utgångspunkt som påverkat utställningens form, något den delar med all viktig konsthistorieskrivning. Det var på tiden!