Vårsalongen

Pandemin präglar blek och tråkig vårsalong

Det riktigt galna och innovativa saknas

Av: 

Camilla Hammarström

KONST

”Klockan 14:00” av Mia Mirstam gjord i lera, trä och papper.

Foto: LILJEVALCHS

Coronaåret har satt sina spår i Vårsalongen. Öppningen sköts upp på grund av läget ända till nu i slutet av maj. Den innehåller dessutom ett stort antal verk som behandlar pandemin. Pontus Johanssons coronasäkra schackspel, Stefan Bennedahls lergodsfigurer med gasmasker, ett munskydd gjutet i brons av Björn Ahlberg och Johan Sandler är några av de mer iögonfallande. Med tanke på hur många som har förlorat livet detta år hade jag förväntat mig ett större allvar, en mer komplex problematisering av dödens närvaro.

Ett annat av juryns spår har, enligt konsthallschefen Mårten Castenfors, varit ”det nordiska vemodet”. Om man med det avser ett geografiskt betingat kynne är det en diskutabel ingång. Jag noterar att nästan alla utom en handfull av de 158 konstnärerna råkar ha svenskklingande namn. Med över 4 000 sökande är det märkligt att sammansättningen inte blivit mer heterogen.


Efter att ha sett olika sorters mer eller mindre habilt måleri med naturlyriska motiv, öde stugor, fabriker och avfolkade orter samt finurliga objekt där titeln är en lustifikation känns formeln en aning förutsägbar. Det ska vara lätt att uppfatta och identifiera, om inte annat så finns där många gånger en betecknande titel. Ett exempel är Marianne Abelssons sinnliga fotografier där det strömmar och bubblar på ett vis som skapar nyfikenhet, tills man genom titlarna förstår att det är en bilruta i en automatisk biltvätt. Jaha, det går ju att känna igen!

”Nya strategier” av Pontus Johansson.

Foto: liljevalchs

Oförmågan att bevara verkets hemligheter återkommer. I Rikard Lavings suggestiva, blurriga fotografier där gestalterna flyter ut i färgfält anar man ljuset av en svunnen tid, kanske sjuttiotal. De hade vunnit på att undanhålla att det är bilder ur moderns fotoalbum. Genom att de förvandlats genom oskärpa är de ju skapelser med ett eget liv. I Anna Cherednikovas C-print i 35 delar av ogräs som bitit sig fast betong ger titeln Unwanted däremot en fungerande underskruv. Det är ett monumentalt arbete med visuell lyskraft.


På vårsalongerna har jag ofta fastnat vid någon av blyertsteckningarna. Så även i år. I Svetlana Hällstens bildvärld samsas djur och människor i paradisiska scenerier som samtidigt äger en säregen dovhet. Blyertsens valörer tecknar varsamt de uttrycksfulla detaljerna, från sylvassa fågelnäbbar till bolmande cigarettrök.

Bland målarna står Sofia Lind ut med sin sittande kvinna som är synbart inspirerad av Matisse, utan att det känns besvärande. Kroppens grova och säkra linjer kontrasterar mot det känsligt tecknade huvudet. På en gång bryskt och raffinerat.


Det är på många vis en klassisk vårsalong, om än lite blek och nedtonad. De riktigt galna och innovativa verken saknas. Som vanligt är en mängd tekniker representerade, allt från måleri, grafik, video och fotografi till broderi, intarsia, tändsticksmåleri och pyrografi. En del känns igen från tidigare år. Att man väljer samma konstnärer från år till år vittnar inte direkt om nytänkande. Formeln för vad som passar på en vårsalong förefaller lite insnöad.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Hon gjorde uppror mot den vackra vardagsvaran

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Vårsalongen

Liljevalchs

Mårten Castenfors