Det stora i det lilla

avCamilla Hammarström

Publicerad:
Uppdaterad:

Camilla Hammarström ser en övertygande Karin Broos på Waldemarsudde

Foto: MARC BROOS
Karin Broos: ”Den rosa klänningen”, 2011. Akryl på duk.
Foto: MARC BROOS
Waldemarsudde visar just nu en stor separatutställning med konstnären Karin Broos (f. 1950). Motiven hämtas oftast från hemmet och familjen, som här i ”Nostalgia 1” från 2014, en målning i akryl på duk. I utställningen visas cirka 70 målningar, varav ett tjugotal aldrig tidigare visats publikt.

Karin Broos målningar skildrar ofta den närmaste omgivningen i Östra Ämtervik i Värmland där hon varit bosatt sedan 1975.

Efter det att hon började arbeta i en mer realistisk stil kring 2008 har hon blivit alltmer uppmärksammad och i dag kan man se hennes målningar gå på auktioner för ansenliga belopp. Det är ett stabilt måleri med teknisk finess. I sina bästa stunder för det tankarna till en tidig Ola Billgren.

Karin Broos använder gång på gång sina döttrar som modeller, fångade i situationer där de inte tycks medvetna om att vara iakttagna – på bryggan efter badet, sovande eller under olika skönhetsbestyr.

Det är det alldagliga som intresserar henne. Skrynkliga filtar och överkast, utspridda föremål berättar om en oglamorös vardag där människorna existerar vilande i sig själva. Ljusets dagrar och speglingar omsluter det lilla livet och får det att glimra hemlighetsfullt.

Broos skickliga stoffmåleri följer kärleksfullt trådarna i en spetsblus, de påsydda stenarna i en klänning och ljuset genom skira gardiner. Samtidigt ruvar det alltid ett hot under ytan, gestaltat i kompositioner som har en ödslig verkan. Intimsfärens paradis är en hotad biotop.

Vatten intar en central plats i konstnärskapet, man kommer att tänka på Anders Zorns sinnliga vattenskildringar. Men medan Zorn i huvudsak målade havet så uppehåller sig Broos vid insjöns mörkare djup. Ofta spegelblank och i magisk stillhet upptar den de badande. I flera bilder ligger någon och flyter likt ett slags Ofeliafigur.

I en svit målningar, där en av döttrarna går i en tjärn i skogen bärandes på sitt barn, är vattnet svart och sammetslent och speglar med en närmast vansinnig precision träden omkring och skogens ljus. Det nakna, lätt rufsiga barnet ser ur moderns famn fascinerat och skrämt ner i svärtan. Utlämnat åt vad modern företar sig.

Karin Broos är som bäst när hon skildrar närmiljön och vardagen, några nya målningar från resor har inte samma koncentration. Det är som om det välkända måste till för magin ska inträda, för att det måleriska äventyret ska ta sin början.

Som i ett antal målningar med titeln Nostalgia från 2014 där allt tycks stämma. De föreställer en av döttrarna i motljus vid ett fönster med tunna, blommiga gardiner. Ljusbehandlingen är ett mästarprov, utan att alls kännas som någon prestation. Ytornas fogar smälter samman i en ledig helhet. Det är ett måleri som inte pockar på att det är realistiskt, utan bara är. Alldeles självklart.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Konst