Fotografi

Nere i källaren visas fotografiets underklass

Här syns en spännande fotohistoria om produktionsvillkoren

Av: 

Sonia Hedstrand

Timm Ulrichs ”La photocopie de la photocopie de la photocopie” (1967) en serie fotostatkopior av omslaget till Walter Benjamins ”Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder”. Ett av flera verk på utställningen ”L’Image et son double” som problematiserar fotografiets och kopians subversiva kraft.
Timm Ulrichs ”La photocopie de la photocopie de la photocopie” (1967) en serie fotostatkopior av omslaget till Walter Benjamins ”Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder”. Ett av flera verk på utställningen ”L’Image et son double” som problematiserar fotografiets och kopians subversiva kraft.

KONST

Nyligen sålde jag ett videoverk till en kommunal konsthall. I kontraktet var jag tvungen att uppge upplaga. Som konstnär kändes det inkonsekvent att göra våld på mediets essens, det vill säga fotografiets förmåga att reproducera sig. Vilket är ämnet för utställningen L’Image et son double.

En konstnär som också ifrågasätter att bilder ska ägas är Andrew Norman Wilson, som år 2007 fick sparken från sitt jobb på Google efter att han filmat en grupp lågbetalda arbetare som i hemlighet skannade in världens alla böcker. Konstvideon Workers leaving the Googleplex gav upphov till en diskussion om hur multinationella företag tar kontrollen över vårt gemensamma kulturarv. IT-jätten, som redan i praktiken har monopol på vårt kunskapssökande, fortsatte dock sitt projekt under namnet Google Books.


Här visas delar ur Wilsons serie ScanOps (2012), bilder han hittat i Google Books och omsorgsfullt monterat i färgstämda handmålade ramar. Bilderna dokumenterar misstag i det enorma digitaliseringsarbetet. Arbetande fingrar och händer, ofta svarta, har omedvetet skannats in. Det blir porträtt av ett anonymt proletariat som på löpande band utför det monotona grovarbetet i bildsamhället.

Mångfaldigandet och spridandet av bilder går allt snabbare, vilket Walter Benjamin skriver om i Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder redan år 1936. I denna mediearkeologiska essä visar han hur utvecklingen både lett till en demokratisk tillgång till bilder, och en förlust av det enskilda verkets aura, här-och-nu-närvaro.

Andrew Norman Wilson, ur serien ”ScanOps” (2012).

Timm Ulrichs verk La photocopie de la photocopie de la photocopie (1967) består av en serie fotostatkopior med en lätt förskjutning av omslaget till Benjamins bok, som till slut suddas ut i oläslighet. Det kallas droste-effekt, när en bild reproduceras i oändlighet inuti sig själv, tills den når en försvinnande punkt.

Claudia Angelmaiers Le Violon d’Ingres (2005) är ett fotografi av baksidan av ett vykort, uppförstorat tio gånger, som föreställer ett av världens mest uttjatade foton, Man Rays Le Violon d’Ingres (1924). Han har i sin tur approprierat ett så kallat ”franskt kort” från slutet av 1800-talet, en utvikningsbild av en naken kvinnorygg på vilket han målat dit två f-former, som ser ut som hålen i en fiol.

Denna sexistiska bildvits har suttit på miljoner kylskåp. Angelmaiers metakommentar döljer till största delen det tröttsamma motivet, och synliggör i stället apparaten runtom, hur vykorten gjort konsten tillgänglig och samtidigt misshandlat den.


Både Ulrich och Angelmaier aktiverar slitna kopior och ger dem Benjamins försvunna aura tillbaka, genom att utse dem till konst, igen. På det sättet är konstnären en trollkarl som kastar stjärnstoft över verkligheten och har förmågan att ladda vardagliga reproduktioner med magi och mening.

Hirofumi Isoya leker också med metanivåer i sin fotoinstallation Lag 5, Lag 6 (2014). På en trähylla står två inramade fotografier, som föreställer sig själva när de ramlar ner från samma hylla. Det är en rumslig och tidslig paradox, som brukar kallas strange loop, då början på en rörelse går ihop med slutet på ett sätt som är emot all logik. Plötsligt minns jag en flygresa från Tokyo till Helsingfors, då jag i över nio timmar befann mig i en oändlig solnedgång.

Hirofumi Isoyas fotoinstallation ”Lag 5, Lag 6” (2014).

Flera av verken använder meta-greppet mise-en-abyme, en berättelse inuti berättelsen som refererar till sig själv. Det är en manöver som hjälper oss att reflektera över både konstens och livets grundförutsättningar. Eller varför inte produktionsvillkoren, de som kapitalägarna alltid velat dölja.


Detta är en annan foto-historia än den som just nu dominerar, då privata konsthallar visar upp högupplösta cibachromer som lyxvaror och ”vintageprintar” fetischiseras. Hito Steyerl skriver i sin berömda essä In defence of the poor image (2009) om dessa ”rika” bilder, i kontrast till de ”fattiga” bilder som rippades och spreds under internets första lågupplösta decennier, ett slags fotografiernas underklass.

Den må husera i källaren, men denna samling subversiv fotokonst har i alla fall tagit sig in på Centre Pompidou

Den här utställningen samlar fotografi som tillhör den senare genren, de fattiga. Här finns ett helt rum med verk gjorda i kopiatorn, och tvåhundratusen diabilder som slängts från konsthistoriska institutionen vid Ruhruniversitetet, men räddats av konstnären Philipp Goldbach och visas i installationen Lossless Compression (2013-2017). Berenice Abbotts magiska lek med speglar och ljus i Parallax View (1958) kan framstå som ett spratt, men ställer en allvarlig fråga: Bör vi verkligen lita på fotografier som bevis?

Sara Cwynar har i serien Darkroom manuals (2014) tagit bilder från fotografiska teknik-manualer och manipulerat dem med glitchar. Varför skapa nya bilder när det redan finns så många? Fotojournalisten Susan Meiselas installation The Life of an Image: ”Molotov Man” 1979–2018 handlar om hennes mest kända bild från när hon bevakade Sandinistupproret mot diktaturen i Nicaragua i slutet av 70-talet. Den blev en ikon och gav sig iväg på en egen resa utan hennes medgivande.


Det enda jag saknar i den här samlingen är fler verk som bearbetar hur makten över bildflödet numera ligger hos privata digitala plattformar och appar. Samt något om hur åtstramad copyright hotar konstnärens arbete som bildanalytiker.

Paradvåningen på plan fem domineras av gigantiska blommålningar och en butik med blanka böcker och annan blom-”merch”. Förutsägbart i linje med den lättsmälta konsttrend vi för tillfället uthärdar.

Samtidigt, på våning -1, befinner sig en grupp fattiga bilder i ett filosofiskt samtal om fotografiets magiska och politiska potential. Den må husera i källaren, men denna samling subversiv fotokonst har i alla fall tagit sig in på Centre Pompidou.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Festprissen Fahlström var kompis med alla

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotografi

Centre Pompidou

Walter Benjamin

Hito Steyerl