Kärlek till kärlen

Camilla Hammarström ser ett stillsamt möte på Artipelag

Foto: VITTORIO CALORE
Giorgio Morandi, ”Natura morta (Vitali 1263)”, 1962.
KONST

Giorgio Morandi (1890–1964) har kommit att bli alltmer älskad för sina stilleben. Från att ha varit hyllad främst i konstnärskretsar, har han långsamt erövrat världen med en konst som är på en gång lågmäld och djuplodande.

Han föddes i Bologna och levde där ett anspråkslöst liv med sin mor och syster i en lägenhet med en liten ateljé. Där gjorde han sina uppställningar av vardagsföremål, som han tycks ha kunnat variera i oändlighet. Den konstnärliga utmaningen var densamma – att skildra tingens inbördes relationer och deras närvaro i luften och ljuset. En utmaning han aldrig tröttnade på och som resulterade i omkring femtonhundra tavlor av hans hand.


Morandis stilleben har en närmast meditativ effekt på betraktaren. Man stannar upp inför den milda saklighet som råder i bildrummet. Tingen står på parad eller hopgyttrade i grupper. De vilar i ett slags väntan, som hade de sugit upp tiden själv i sina porer. (Morandi lät gärna föremålen stå och bli dammiga innan han använde dem, som om de behövde mogna.)

Färgerna är brunmurriga och lite smutsiga. Ljuset gråvitt och neutralt. Objektens konturer är lätt luddiga, mötet med den omgivande luften mer smeksamt än skarpt. Färgskiftningarna ofta subtila, det kan ta en stund innan man urskiljer kulörerna. Den minimala dramatiken består av fallande skuggor, mellanrumsformer och överskärningar.

Foto: MIKE BRUCE © EDMUND DE WAAL
Edmund de Waal, ”A new ground III”, 2015.

Just det här försynta spelet med detaljer, det enträgna arbetet med att fånga hur tingens liv tar form i världen, gör målningarna oavbrutet spännande och helt oemotståndliga.


Det är förstås en händelse att Morandi nu visas ute på Artipelag. Han ställs ut i ett möte med Edmund de Waal, född 1964, samma år som Morandi gick bort. Den yngres relation till föregångaren är mer än uppenbar. Samtalet som uppstår mellan dem är tämligen bokstavligt, då de Waal även han arbetar med ett slags stilleben.

Edmund de Waal är i grunden keramiker och han drejar själv de enkla men delikata porslinskärl vilka ingår i hans installationer, som är en form av uppställningar i glasskåp och montrar. En del av dem hänger i luften och besökaren kan lägga sig på en matta och se verken underifrån. Andra montrar har lätt opaka glas som gör att man bara kan ana föremålen där innanför. Men de flesta är åskådliga och öppna för betraktaren som kan följa deras variationer som i ett partitur.

Nyanserna hos de Waal är hårfina, han arbetar med helt vita eller helt svarta uppställningar. Små skillnader i glasyren hos kärlen skapar en relation mellan varmt och kallt som blir till ett svagt färgspel. Porslinet står mot block av alabaster eller grafit och emellanåt svaga ­accenter hos silver och bladguld.

Det är känsligt och estetiskt tilltalande, men inte så överraskande efter det att man uppfattat principen. de Waal upprepar sitt koncept i alla uppställningarna, han arbetar som en musiker med att komponera föremålen i rytmiska konstellationer. Och det är förstås meningen att upprepa sig, att göra samma sak förefaller vara ett uppmärksamhetsprojekt som skärper sinnena.


Det måste vara på en gång skrämmande och förunderlig att ställa ut med sin idol, med någon man vet att man inte kan mäta sig med. Att de Waal är så pass nedtonad gör att den här utställningen ändå fungerar rätt väl. Det har också att göra med den lyckade hängningen där de två i huvudsak presenteras i olika avdelningar och i samklang med Artipelags arkitektur.

Att först uppleva de Waal blir som ett slags sensibilisering inför mötet med Morandi.

FAKTA

KONST

»  Morandi/Edmund de Waal

Artipelag

Till och med 1 oktober