En spegling av bisarr distans

avUlrika Stahre

Publicerad:

Så görs kroppslighetens olyckliga kärlek tydlig

Hon simmar i evighetsloopar.

KONST Speglingar, vatten, och komplicerade relationer karakteriserar Emily Wardills långa konstfilm When you fall into a trance som nu visas på Galleri Index (till och med den 18 oktober). I centrum befinner sig en neurolog och terapeut, Dominique, och hennes älskare, hennes patient och hennes dotter.

En trevande ton vibrerar över hela konstverket, samtidigt som väldiga kollisioner uppstår: den distanserade berättarrösten, som ibland till och med läser replikerna, maler skoningslöst på om olika tillkortakommanden och misslyckade kommunikationsförsök. Samtidigt simmar dottern i poetiska evighetsloopar, pianoklangen vibrerar, berättandet går långsamt, prövar sig.

Och så speglas det. I vinglas, konvexa och konkava ytor, i vatten.

Seendets och rörelsernas samklang är ett av submotiven: Dominiques patient Simon har tappat kontakten med sin kropp och kan bara utföra rörelser om han samtidigt ser dem.

En tydlig och vacker metafor för en alienerad, visuellt fixerad, mänsklighet.

Kropparna tänjs ut och förfulas, möter sig själva i groteska tvilling- versioner. Samtalen är stundom bara meningslösa, stundom bisarra.

Att kroppsligheten är konstens största olyckliga kärlek blir sällan tydligare än så här.

Publicerad: