Sydafrika

Sydafrikas tunga bagage öppnas

Konsthistoria och kolonialism i en utställning utförd med elegans och precision

Av: 

Fredrik Svensk

Installationen ”Conference of the Birds” (2017-2021) visas på Kemang Wa Lehuleres utställning på Göteborgs konsthall.

Foto: Hendrik Zeitler

KONST

Kemang Wa Lehulere föddes 1984 i Kapstaden, tio år före avskaffandet av apartheid. I dag har han gjort sig en framgångsrik internationell karriär på att gestalta en samtida sydafrikansk erfarenhet. Utställningen Bring back lost love på Göteborgs konsthall är den första stora presentationen av hans verk i Skandinavien.

Vad är det då för förlorad kärlek som utställningen frammanar? Titeln har Wa Lehulere lånat från lokala healers – så kallade samongas – som använder uttrycket i sin marknadsföring. Finns det kanske något i samongas metoder som Wa Lehulere också gör konstnärligt bruk av? Något otillgängligt för mig? För vad jag upplever är en imponerande blandning välkända konstnärliga metoder, utförda med förförisk elegans och precision.


I ”When the walls fall, so do the writing on them” förvandlas skola och bänkar från ett rasistiskt skolsystem till en lika majestätisk som komplex skulptural form. Elevernas klotter och inskriptioner framträder både som motståndshandling och sår. Massproducerade schäferhundar i blänkande svart porslin dekorerar hela installationen.

Genom att sätta samman demolerat skolmaterial med kitschvarianter av dessa animala stridsmaskiner i apartheidregimens tjänst skapas först ett slags ironisk ambivalens. Men sedan inser jag att Wa Lehulere hittat ett sätt att genom readymade-metoden tämja dessa våldsmonopolets bestar och förvandla dem till tvetydigt tysta beskyddare av den konstellation de också är en del av.


I utställningens titelverk förvandlas den svarta griffeltavlan från ett statligt indoktrineringsverktyg till en märkvärdig historiemålning. Solomon Tshekisho PlaatjeSydafrikas store författare och frihetskämpe från förra sekelskiftet – dubbelporträtteras i en landskapsmiljö med en enorm kyrka i mitten.

Verket för tankarna till Frantz Fanon som 1956 noterade att rasismens objekt inte längre är den enskilda människan utan en viss form av existens, ett sätt att leva helt enkelt. Han beskrev detta som övergången från en biologiskt motiverad rasism till en kulturell rasism.

Enligt Fanon slår den kulturella rasismen ihop försvaret av västerländska värden och levnadssätt med imperialismens tidigare löfte om kristendomens befriande funktion. Kyrkan var ju en gång en del av den europeiska imperialismens maskineri för att möjliggöra och underlätta globaliseringen av kapitalet, och samtidigt en självklar del i Solomon Tshekisho Plaatjes antirasistiska kamp.


Härigenom låter alltså Wa Lehulere vår historiska belägenhet speglas i den dubbelhet som kännetecknar Plaatje, som både en antikolonial politiker och författare och en del av en kristendom som varit med och slagit ut förkoloniala livsformer i monoteismens namn.

Om samtidskonsten tagit kyrkans plats måste vi fråga oss vilka kulturella livsformer den slår ut, men också hur den hänger samman med ojämlikheten i dagens finansialiserade ekonomi i både Sydafrika och Sverige.


Utställningen har också en konsthistorisk prägel som vävs samman med den egna familjen. När målaren Gladys Mgudlandlu tolkas konsthistoriskt, sker det genom jazzens call and responsemetod, fast överfört på landskapsteckningar av Wa Lehulere och hans moster Sophia Lehulere. Samtidigt framkallas en museal stämning av spotlightbelysningen och gedigenheten i de konstnärliga materialen, ljusår från samtidens vurm för högteknologisk blockchainkonst. 

Ett exempel är väggverket Reddening of the greens 2, där exklusiva second handresväskor genomkorsats av träkryckor, likt mystiska artefakter vars ursprungliga användningsområde begravts av en historia av tvångsförflyttningar och koloniala upptäcktsfärder.


Konsthistoria brukar beskrivas som en melankolisk verksamhet. Melankolin uppstår av bristen på en direkt tillgång till det sammanhang inom vilket verket tillkom. När något blir objekt för konsthistorisk analys är andemeningen att det annars skulle gå förlorat för eftervärlden.

För reaktionära konsthistoriker kan detta inbegripa ett bevarande av något man gör anspråk på att tillhöra eller äga. För progressiva konsthistoriker kan det handla om att väcka något till liv som kan ligga till grund för en framtid som annars vore otänkbar. 

Som konsthistoriker pendlar Wa Lehuleres konst mellan det progressiva och det reaktionära – mellan kritiskt och jazzigt lumpsamlande i Sydafrikas mörka historia och ett insisterande på att få tillbaka allt det kolonialismen och apartheidregimen förstört.


Om kolonialismen och apartheidregimen snarare än att utgöra fasansfulla undantag säger något om kärnan i den modernitet som gett oss den samtida konstutställningen som kritisk form, vitaliserar Bring back lost love en oerhörd fråga: kan den samtida konsten bryta sig loss från det våld som gjort den moderna upplysta, kritiska och humanistiska människan möjlig? En sak är säker, genom att gräva där han står lyckas Kemang Wa Lehulere göra konst av världshistoriska mått. Efter apartheid.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Varför låter allt som förlängda sommarprat?

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Sydafrika

Apartheid

Frantz Fanon

Konsthistoria