Med rötterna i surrealismen

Camilla Hammarström ser Jens Fänges konst på Bonniers konsthall

1 av 3 | Foto: OSKAR OMNE
Jens Fänge, fotograferad i sin ateljé.
KONST

Det första som slår en i Jens Fänges målningar är det delikata hantverket. Petigt och ömsint framställs tingen och människorna i en form av kärleksgärning. Materialen behandlas med en känslighet som gör dem maximalt uttrycksfulla. De monokroma färg­ytorna, penselstråken med tunnaste penseln och strukturen på papperet, träet eller duken.

Förhållningssättet skapar en närvaro i kompositionernas alla delar.

Utställningen på Bonniers konsthall är den största presentationen som gjorts av Jens Fänge, men den är inte en retrospektiv, utan koncentrerar sig på verk från de senaste tio åren. Inramningen är generös och ombonad, längs med hela utställningssalens vägg hänger ett varmt rött draperi och det inre rummet har en heltäckningsmatta i geometriska former som spelar mot målningarna.


Jens Fänges färgskala har genom åren gått från kitschig pastell till att bli mer murrig och nyanserad. På senare tid har han börjat använda sig av assemblageteknik där textilier och träfigurer infogas, vilket gör målningarna mer tredimensionella.

Det påminner om Öyvind Fahlströms spelmålningar, där delarna är mobila. Hos Jens Fänge är de inte flyttbara, men man anar att de varit det i ateljén under själva tillkomsten. Man får intrycket av ett pusslande av olika element för att hitta deras rätta plats.

Konstnären talar själv i katalogen om arbetet som en matsmältningsprocess där ateljén kan liknas vid en mjuk maskin. Något av detta hudnära skeende finns närvarande i de slutgiltiga verken.

Konstnärens bildvärld har sina rötter i surrealismen och det är drömmens logik som råder. I geometriska rum som för tankarna till Giorgio De Chirico befinner sig kroppar som är delvis upplösta eller deformerade. Liksom i drömmen är det envist samma teman som återkommer: att söka famna den älskade som förvandlats till luft, att trassla in sig i sina egna kläder, att sväva eller falla och så vidare.


Min invändning är att jag kan uppleva denna värld som något statisk och bara skenbart dynamisk – i själva verket en form av ensartade upprepningar. Känslan av att alla delar är utbytbara mellan bilderna gör att de enskilda målningarna inte alltid lever upp till de förväntningar helheten skapar. De är för likartade.

En öppning finns emellertid i de motivtapeter som bildar fonden mot vilken verkliga målningar och föremål placerats. En blandning mellan måleri och installation som känns fruktbar.

Här är betraktaren också mer kroppsligt involverad, då hon rör sig utmed väggarna och själv blir en del av verket.

ARTIKELN HANDLAR OM