Hemmafruns sveda och verk

Fredrik Svensk om Petra Hultmans utställning på Färgfabriken

Foto: Färgfabriken
”Petra Hultman”, videostill, detalj.
KONST

Från 1950-talet till 1970-talet kunde svenska hemmafruar gå gratis på eftermiddagsbio. Här fick man tips på hur hemarbetet kunde utföras i takt med tiden. Dessa filmer är utgångspunkt för Petra Hultmans enorma videoinstallation Arbete i Hemmet, som inleder hennes separatutställning på Färgfabriken i Stockholm. 

Filmen är uppdelad i 96 fragment där kvinnor syns utföra hemmets viktigare arbetsuppgifter på ett perfekt sätt. Att se alla dessa sysslor loopade, samtidigt, synliggör inte bara hur mycket kroppsarbete hemmet kräver trots alla teknologiska hjälpmedel, utan också omfattningen av specifika rörelsemönster. Om Martha Rosler en gång gjorde Semiotics of the Kitchen (1975), så är Hultmans verk en slags filmiskt manus till hemarbetets koreografi, allt i enlighet med den sociala ingenjörskonstens ABC.

Hultmans verk påminner också om att industriella revolutionen i hemmet sammanfaller med normaliserandet av den ensamma kärnfamiljen. Trots alla tekniska hjälpmedel för att underlätta hemarbetet innebar de inte mindre hemarbete än tidigare, just eftersom de är sammankopplade med en annan uppfinning – hemmafrun – både chef och producent av den produktiva lönearbetaren.  

Hemmafruns bestyr må vara en historisk parantes förknippat med ett europeiskt och amerikanskt 1950-tal. Men varför är igenkänningsfaktorn inför Petra Hultmans bilder i dag, 2018, så stark? Kanske handlar det om den period som efterträder hemmafruns storhetstid, som brukar förknippas nyliberalismens genomslag, tillika med en period av generell stagnation i frågan om tekniska innovationer. Särskilt vad gäller hemarbetet. Datorn har liksom inte löst reproduktiva arbetet, snarare tvingat in det produktiva arbetet i hemmet. Att industrin i dag krampaktigt kämpar för att sälja röststyrda kaffebryggare till sina ”smarthomes” bekräftar denna totala brist på uppfinningsrikedom, allt medan politiken svarar med rutavdraget.

I den andra delen av utställningen ställs den statliga välviljans propaganda mot Hultmans egna farföräldrar, och deras relation till hemarbete. Farmors broderier och manglade lakan, sätts på piedestal, och morfars upptagenhet vid att masstillverka identiska nyckelskåp efter pension, görs till en monumental installation. 

Ett snyggt sätt att väva samman hur uppdelningen mellan det reproduktiva och det produktiva arbetet inte bara har varit en avgörande del i 1900- talets svenska patriarkat, utan också påverkat intresset för till synes intresselösa estetiska uttryck både före och efter pension.

Hultman har ingen egen ateljé och använder därför just nu sin egen utställning som arbetsplats, samtidigt som hon därmed blir en del av utställningsprodukten. Hennes konstnärliga arbete består här i att brodera, bland annat alfabetet, efter formatet på en av de broderiinstruktioner som ingick i skapandet av hemmafrun. Kanske är det just i denna del av utställningen som det finns en öppning mot en ny politisk organisation, där hushållsarbetare och konstnärer går samman i kampen för en rättvisare ekonomi?

ARTIKELN HANDLAR OM