Pricksäker

avUlrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:

Ulrika Stahre om Yayoi Kusamas utställning på Louisiana – nu på Moderna museet

Foto: OTA FINE ARTS
Prick-prinsessan Det är trängsel på Louisiana för att se ”The princess of polka-dots”. På bilden ”Kusama with pumpkin”, 2010.
Foto: BOB SABIN
40 år innan Occupy Wall street genomförde Kusama en nakenprotest mot börsgalenskapen. Efter många år i New York återvände hon till Japan och det psykiatriska sjukhus där hon fortfarande bor.

Japanska konstnären Yayoi Kusamas stora retrospektiv I oändligheten som just nu visas på Moderna museet har turnerat runt världen sedan februari 2012 då den visades på Tate Modern i London. Så framgångsrik är turnén från publiksynpunkt att Kusama har benämnts som världens mest populära konstnär.

Populariteten märktes även i höstas, då utställningen visades på Louisiana. Trängsel rådde trots de generösa öppettiderna. Flera veckor efter utställningens vernissage ville alla se ”The princess of polka-dots”, prinsessan av det storprickiga.

Så varför är hennes konst så populär?

Antagligen finns det lika många svar som besökande människor, men Kusamas konstnärliga gärning är sällsynt inkluderande, en sorts upplevelsekonst. Åtminstone ytligt betraktad påminner den om Olafur Eliassons stora installationer.

Det är konst som påverkar kroppen, som utmanar sinnena och försätter betraktaren i ett annat tillstånd än innan. Stora rumsinstallationer, balanserade med prickar och starka färger, speglar och mörker – det är både smart och psykedeliskt, tryggt och oroligt.

Men medan Olafur Eliassons konst är kraftigt influerad av naturvetenskapliga uträkningar och idémässigt befinner sig nära miljörörelsen, bygger Kusamas på popkonst och flärd, design och performance. Dock: att dessa två konstnärer går en samtidstypisk längtan till mötes är tydligt. Längtan till det som är fantasi, till former som inte har någon tydlig anknytning till en verklig nutid, till det antidokumentära.

Men Yayoi Kusamas samlade verk har en större bredd än prickiga rum och spegelillusioner. Retrospektiven är i stort sett kronologisk, och de tidiga verk som möter betraktaren är sökande, detaljerade, plottriga. Här fanns en naturskildring, som senare stiliseras till prickar men också återkommer i de stora pumpor som har blivit något av ett signum för Kusama. Naturen som blir kontrollerad kultur.

Det finns tidigt något maniskt i Kusamas måleri, och när hon tar steget över till de tre dimensionerna, till skulpturer i matt vitt, penisliknande former som svämmar över i båtar, på stegar – då blir hon helt storslagen. Från de tre dimensionerna flyttar hon fokus till livet själv: till performance och aktioner. Allkonstverket, som består i prickmålade människor förenade i den sortens orgie eller protest eller bara fest som wieneraktionisterna var så bra på. Fast här är det utan djurblod och självplågeri.

Fyrtio år före Occupy Wall street manade Kusama till nakendemonstration mot börsgalenskapen. Demonstrationen eller performance-aktionen The anatomic explosion utlovade revolution, med de nakna kropparna som medel. Kusama, född 1929, hade då varit bosatt i New York sedan 1957, och hon kommer några år senare (1973) att återvända till Japan.

Hon befann sig alltså i över ett decennium i konstvärldens absoluta centrum, New York, för att sedan vända alltsammans ryggen. Efter flera ångestattacker skriver hon 1977 frivilligt in sig på det -psykiatriska sjukhus där hon fortfarande bor.

Det går att beskriva Kusamas samlade verk i en loop som börjar i det formella, hårt skolade japanska måleriet, befrias av den vildare New York-scenen, återvänder till det elaborerade prickmåleriet i Japan. Hennes karriär får en ordentlig skjuts 1993 då hon representerar Japan på Venedig-biennalen – äntligen erkänd i sitt hemland.

Sedan är det evigheten som så att säga skildras: spegelinstallationer gjorde hon redan på 60-talet, men deras stora tid är 2000-talet. Då har hon också hunnit skriva ett antal böcker. Parallellt med allt hennes skapande finns också den kommersiella sidan: mest känt är ett designsamarbete med Louis Vuitton.

Kusama rör sig fram och tillbaka i sitt eget konstnärskap, hennes sena målningar tycks ha mer gemensamt med hennes tidiga måleri än med 1960-talets. I serien My eternal soul anas något stelnat, kanske avklarnat. Om hon tidigare verkat med ett stiliserat överflöd, är hon nu mer sparsmakad. Fast ändå inte.

Att Yayoi Kusama är paradoxernas konstnär är helt klart och det är väl därför det är lätt att tycka om hennes konst. Eller inte. Jag både dras till det eleganta, lite överdrivna, estetiskt välbalanserade och lite kitschiga – och stöts bort.

Det går ju inte att befinna sig i hennes evighetsrum någon längre tid. Men när hon filmar sig själv i ett hav av solrosor, eller när hon prickmålar alla dessa nakna kroppar, då är det distansen till det egna och associationerna till andra som är det intressanta.

Plötsligt syns under ytan den europeiska konsthistoriens hjältesagor, som van Goghs måleri, eller Yves Kleins arbeten med blåmålade kvinnor vars avtryck gav honom en plats i solen. Kusama är verkligen ingen eklektiker, men hon skriver in sig i en konsthistoria. Utan att göra så mycket väsen av sig. Eller så är det just det hon gör.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Louisiana

Konst