Subjektet über alles

Ulrika Stahre besöker en ­uppfordrande biennal som försöker riva hierarkierna

1 av 4
Mario Pfeifer, Noch einmal (again), 2018.
KONST

När Berlinbiennalen jubilerar och drar in på sin första tvåsiffriga utställning, tjugo år efter den allra första, är det en oundviklig insikt att mycket har hänt. 

Då fanns den dubbla rörelsen av absolut samtidighet och minnesarbete, och många är de biennaler som genom åren grävt i Berlins förflutna. Berlin var, och är kanske fortfarande, Europas hjärta. 

Årets biennal bryr sig inte så mycket om Europa i första person, för liksom på Documenta i Kassel och Aten förra året är perspektivet tydligt postkolonialt: här tar konstnärer plats som talar om liv och politik i Kenya, Puerto Rico, Pakistan. Eller om livet som afrotysk.

Den tionde biennalen är stundtals poetisk, och har en viss politisk sprängkraft. Tyvärr presenteras den på det svårgenomträngliga språk som är konstvärldens alldeles egna kvarnsten, men det kanske kommer att mjukas upp i olika pedagogiska projekt utmed utställningstiden. Man kan hoppas.

Fem platser tas i bruk i år, en av dem är ägnad workshops och arkiv, en performance, och de tre övriga är mer traditionella utställningsytor, där Akademie der Künste och Kunstwerke utgör den intressanta kärnan. I takt med att slottet i Berlin växer upp så tycks biennalen skala ner.

En monumental konstruktion utanför Akademie der Künste sätter tonen: en nedvittrad, men smyckad huskropp, vars funktion inte längre är uppenbar förutom att signalera ruinromantik och – samtid. Firelei Báez arbetar med ett projekt där Berlin och Berlins historia blir som en klangbotten mot vilken hennes verk kring ett Sanssouci-slott på Haiti kan arbeta.

Slottet byggdes, till skillnad från det berlinska (som var sommarboende för preussiske Fredrik den store) för att markera storhet och makt i kolonin. Det är banden till kolonin som talar i Báez verk – sockerplantagen och den vita blicken. Men det är, liksom de flesta verken på denna biennal, lågmält.

Det är den långsamma publikens utställning, perspektivskiftena är smygande. Titeln We don’t need another hero är förstås direkt citat från Tina Turners 1980-talshit, i 2018 års version en uppmaning att riva hierarkier, att bejaka komplexitet och nyanser i stället för omedelbar frälsning med enkla budskap.

Jag är inte helt säker på att utställningen helt lever upp till sina mål, men de går att känna igen. Vaghet är inte en svaghet. Spännvidden mellan Mario Pfeifers re-enactment-verk Noch einmal (”Igen”), tydlig och klar kring den tyska rasismen och rättsrötan, och Gabisile Nkosis linoleumsnitt, där små barn trängs i våningssängar, är enorm.

När vi inte behöver ännu en hjälte blir alla människor subjekt. Och det är ett tydligt undertema hos flera konstnärer: de skildrar människor som verkar viljelösa, riktningslösa, förlorade i absurda situationer. I Basir Mahmoods film All voices are mine avlöser korta tablåer varandra där meningslösheten härskar. 

De välkomponerade detaljerna frilägger allmänmänskliga rörelser och känslor, som om modeller i en målning fått liv. Lika på ytan riktningslösa, men ännu mer surrealistiska, ter sig Joanna Piotowskas fotografier.

Den svarta kvinnans kropp som objekt och subjekt är temat för Natasha A Kellys dokumentärfilm Millis uppvaknande, som inleds med ett kortare resonemang utifrån en målning av Ernst Ludwig Kirchner (Sovande Milli, 1911). Det tidiga 1900-talets modernism var ett komplett frosseri i exotism och visuell konsumtion av svarta kvinnors kroppar. Kelly tecknar i filmen ett polyfont porträtt av tillvaron som afrotysk kvinna.

Svårigheten, så lätt att känna igen för alla minoritetsgrupper, att hitta en röst som inte bara blir den väntade, eller längtan att någon gång slippa få tala för en grupp – kontra viljan att ändå kämpa för förändring för gruppens bästa – det är en konflikt inom de kvinnor som kommer till tals som är spännande och konstruktiv.

På Kunstwerke, Berlinbiennalens centrum, binds utställningen delvis ihop av att två stora rumsinstallationer tar plats längst ner i huset och högst upp. På båda platserna finns en sorgsen våldsamhet, enkla material och ett tema som kan översättas till både förlust, affekt och lust. Högst upp skapar Sinethemba Twalo och Jabu Arnell A kind of black, en grotta av motsägelser. Längst ner krossat tegel, havererade pelare och Nina Simone: Dineo Seshee Bopape tar hela salen i besittning (här är Jabu Arnell med flera också inbjudna med egna verk) och jodå, det finns, som så ofta i detta rum, något bombastiskt i anslaget. Men ändå gripande.

Om det är det koloniala mentala tillståndet, Nina Simone eller den trettiogradiga sommarhettan eller alla tre låter jag vara osagt. Berlins tionde biennal ligger i linje med traditionen – lite roligare, lite bråkigare, lite mer uppfodrande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Documenta

Berlin