I industrins spår

KONST

Små fickor av motstånd i depressiv utställning

Bild ur Gustav Hillboms och Erik Viklunds film ”Ovärdet”.

Säg industrialisering och åtminstone jag tänker på myllrande, växande städer, trångboddhet, fabriksvisslor och socialistisk organisering.

Men på Malmö konstmuseum ser industrisamhället inte ut så. I utställningen Samhällsmaskinen – industriåldern ur konstens perspektiv är det, spännande nog, framför allt landsbygden vi möter. Bland föremålen som curatorn Lisa Rosendahl har fiskat fram ur Malmö museers samlingar finns visserligen en vacker gammal fackföreningsfana, men det vilar en doft av sockerbruk, virke och gruva över utställningen.

De flesta av de runt trettio medverkande konstnärerna cirklar kring minnen som kan vara både personliga, ekologiska och kollektivt kroppsliga. Värkande muskler tvingas in i hårt rationaliserade koreografier, vid sockerbetsrensningen för flera årtionden sedan såväl som i Amazons lager i nutid.

Arbetskraftsinvandrares drömmar landar i utslitna kroppar och förtidspension i Meira Ahmemulics film Foreign land.

När Erik Mikael Gudrunsson reser och fotograferar i Linnés fotspår i Norrland hittar han parkeringsplatser där skog och äng en gång stod.

Kalle Brolins intressanta film Jag är Skåne utgår från liknelsen ”kolet är bränsle för maskinerna, socker är bränsle för arbetarna”. I filmen jobbar dialysmaskiner jämte betplockare och gruvarbetare. De grymma kariesexperimenten på psykiskt sjuka patienter på Vipeholmsanstalten 1945–1955 finns också med och tillför perspektiv på den moderna samhällsandan.

Att allt det fasta som bekant förflyktigas får konkret form i Gustav Hillboms och Erik Viklunds film Ovärdet. När Hillbom, som en bearbetning av sin fars död, söker sin barndoms gator är de borta. Gruvdriften styr ortens geografi, hela samhället flyttas kontinuerligt när gruvan expanderar.

”Att leva i ett gigantiskt hål som hela tiden påminner om det som går förlorat för alltid” mässar Hillboms röst. Även om tanken nog är att sorgen över faderns död ska speglas i Malmbergets förgänglighet, så är det bra depressivt.

Absolut ingenting i den annars fina utställningen antyder att det också skulle kunna finnas befriande aspekter av industrisamhällets brist på sentimentalitet, och något lockande i den aggressiva framåtandan.

Däremot hittar jag små fickor av motstånd mot tungsinnet. De två unga musikerna som är huvudpersoner i Hillboms och Viklunds film gråter inte precis blod när deras gamla replokal offras på gruvdriftens altare. Och Erik Holmstedt kommenterar sina fotografier från Malmbergets 70-tal, då massor av byggnader revs, med att ”det kändes inte som någon större saknad”. Pär Thörn står för en välbehövlig dos humor och lekfullhet i sitt fiktiva porträtt av en ung, sentida futurist i Skara.

Ändå är oron, vemodet och sorgen rätt bedövande i utställningssalarna. I programbladets introduktion skriver Lisa Rosendahl ”konst är en del av det samhälle som producerat den”.

Det hennes egen utställning säger om vår tid är inte direkt upplyftande.

FAKTA

Konst

Samhällsmaskinen

Curator: Lisa Rosendahl

Malmö konstmuseum

Till och med 15 januari