Moll alena i rymden

Camilla Hammarström lyssnar sig fram på Bonniers konsthall

Foto: FRANZISKA SINN/BONNIERS KONSTHALL
Inspelningen av Susan Philipsz verk ”A Single Voice, Lost in Space”, (2017).
KONST

I inledningen till Karl-Birger Blomdahls opera Aniara, efter Harry Martinsons rymdepos, hörs en violin spela samma ton om och om igen – likt en nödsignal i morsekod från rymdskeppet Aniara som kommit ur kurs på sin väg till Mars.

Den skotska konstnären Susan Philipsz har utnyttjat denna första violinstämma i sitt ljudverk A single voice. Genom att isolera den och dela upp den på olika högtalare skapar hon en ny rumslighet i konsthallens lokaler.

Tystnaden där den övriga orkestern skulle ha kommit in blir, som hos John Cage, en del av kompositionen. Ja, kanske är det i själva verket tystnaden man lyssnar till mest i detta verk, som suggererar fram människans ensamhet inför rymdens avstånd. Eller snarare alla de små ljud som vi normalt sorterar bort.

I filmen som visas i en av salarna cirklar kameran runt en violinist som spelar stämman ton för ton. I ett mörkt rum där strålkastare blir till solar och en lysande skiva till en måne befinner hon sig i ett slags svävande tillstånd isolerad från världen. Hon spelar och sänker fiolen och stråken vid varje längre paus. Själv hör hon förmodligen de andra instrumenten och sångarna i sina hörlurar. Lyssnaren kan välja att försöka föreställa sig dem eller se tystnaden som en del av ett nytt partitur.


Det tidigare verket Ziggy Stardust från 2001 framstår som osofistikerat vid en jämförelse. I det sjunger Susan Philipsz hela David Bowies legendariska album a cappella med oskolad röst och förvånansvärt liten inlevelse. I det ljudisolerade rummet blir ljudet plågsamt påtagligt. Den valhänta personliga rösten i real­tid bildar en stark kontrast till de mäktiga anspråken i A single voice.

Ljud- och videoinstallationen ­Radio star stödjer i sin tur Aniara-temat med sin inspelning av en stjärnpulsars radiovågor i rymden. Dess pumpande rytm bildar ytterligare en stämma i helheten.

I ett hörn av konsthallen, lätt att missa, finns en liten diskret teckning av en öppning på väggen. Kulspetspennan som börjat fylla i mörkret i hålet ligger på golvet som en uppmaning till besökaren att fullfölja teckningen. Här har Philipsz återskapat ett barndomsminne, då hon inspirerad av en tv-serie drömde om en portal som gjorde det möjligt att resa i tiden.

Detta diskreta och spröda verk binder ihop hela utställningen och gör den djupt personlig. Barnets tidiga gestaltningsförsök blir till en urbild för alla fantasier om vår belägenhet i rymden.

FAKTA

KONST

» Lost in space

Susan Philipsz

Bonniers konsthall

Till och med 7 maj