Naken misär avslöjar allt

Publicerad:
Uppdaterad:

KONST

Boris Mikhailov blottlägger sådant de flesta av oss blundar för

1 av 4
Boris Mikhailov, ur bildserien ”Red” från
1968–1975.
© Boris Mikhailov;
VG Bild-Kunst, Bonn 2012

Är förmågan att kommentera den ständigt skiftande samtiden nog för att krönas till stor konstnär? Får iakttagelserna i så fall utföras hur (hänsynslöst) som helst? Det är den stora retrospektiva utställningen över fotografen Boris MikhailovBerlinische Galerie i den tyska huvudstaden som får mig att famla efter svaret på dessa svårbemästrade spörsmål.

Mikhailov föddes 1938 i Charkiv i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Efter att ha avslöjats inneha nakenbilder på sin fru berövades han anställningen som ingenjör och sökte sig till den parallell­offentlighet som självständiga skapare bortom järnridån var hänvisade till. Det är en historia som Mikhailov – i dag betraktad som en av de verkligt stora verksamma fotograferna, belönad bland annat med det prestigefyllda Hasselbladspriset – gärna berättar.

Utställningen Time is out of Joint, bestående av 13 verkgrupper och över 300 bilder, understryker att samhällskritiken varit en konstant i Mikhailovs konstnärskap sedan förstlingsverket Red (1968–1975), vilket adresserar den absurda kontrasten mellan sovjetsamhällets allomfattande utopiska appeller och verklighetens färglöshet. Teknikerna, metoderna och tilltalet har han däremot alltid varierat.

Fotografiet förväntas inte sällan fungera som ett sekundsnabbt och omutligt sanningsvittne.

De skiftande sätt på vilket Mikhailov betonar sina betraktelser med hjälp av kolloreringar, filter och text korresponderar dock till konceptkonst snarare än (förment) dokumentärt fotografi. I likhet med Cindy Sherman och Sophie Calle ryggar han inte för rena iscensättningar, av sin omgivning och sig själv. Det är ett tillvägagångssätt som ofelbart förbinds med frågor om autenticitet och asymmetriska maktförhållande. 

I Case History (1997–1999), den antagligen enskilt mest uppmärksammade verkgruppen, ställer Mikhailov den postsovjetiska sociala apokalyps som drabbade den egna hemstaden i centrum. Bildföljetongen formar sig till en orgie i armod där utslagna stadsbor blottar sin fylla, fattigdom och fysiska skröplighet. Att Mikhailov gav regi och betalade de hemlösa huvudkaraktärerna för att inta poser influerade av kristen ikonografi väcker alltjämt avsmak. Det är begripligt, men man måste samtidigt fråga sig om en pressfotografs snapshot av misären hade varit mindre voyeuristisk, samt erkänna att verkets tillkomsthistoria berättar om den köpslående kapitalismens hierarkier och konkreta konsekvenser.

I If I were a German… (1994) går Mikhailov annorlunda till väga. I syfte att adressera den historiska relationen mellan Ukraina och Tyskland i termer av ockupation, motstånd och medlöperi sätter han och en samling konstnärsvänner upp en svit av scener koncentrerade kring sexualitet, våld och underordning. Projektet harmonierar med upphovsmannens bild av sig själv som risktagande och obekväm oppositionell. Parallellt står spår av en annan klassisk konstnärskaraktär att finna; narren, den helige dåren, som tillåts tala sanning för att han saknar makt och utsagorna inget förmår förändra.

Det må vara hänt att Mikhailov överskattar sin subversiva slagkraft och att publik och kritiker, av beundran för den store konstnärens kontroversiella ämnesval, för lättvindigt accepterar (o)moralen i hans arbetsmetoder.

Faktum kvarstår. Mikhailov blottlägger sådant de flesta av oss blundar för. Vad mer kan vi begära av konsten än att den försöker beskriva världen?

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.