En ytlig virvel av upplevelser

Frans Josef Petersson om Gösta Adrian-Nilssons måleri: Ett spektakulärt misslyckande

avFrans Josef Petersson

1 av 2 | Foto: per myrehed
”Skapelsen”, 1918, olja.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Sven-Harrys gör en utställning med Gösta Adrian-Nilsson (1884–1965) fyra år efter att museet visade en av hans stora konstnärliga förebilder, den nationalromantiske målaren Marcus Larson (1825–1864). Där Larsson målade stormiga hav och skummande vattenfall, skildrade GAN den moderna storstaden med dess framrusande spårvagnar och homosexuella tätatäter i hamn- och nöjeskvarteren.

Men i grunden är det samma dramatiska ljussättning och svindlande perspektiv – samma sensationella effekter – i Larsons landskapsmåleri och GAN:s uppbrutna, geometriska former.

Det är också som romantiker GAN kommer fram på Sven-Harrys, mer bestämt som en pionjär när det gäller att skildra kärlek mellan män under tidigt 1900-tal. Utgångspunkten är ett försök att rekonstruera det urval av verk som visades i hans skandalomsusade utställning ”Sjömanskompositioner” på Gummesons konsthandel i Stockholm 1918.


Museet har fått ihop 10 av de 17 originalmålningarna, som kompletteras av andra verk från tiden 1917–1919, vilket sammantaget ger en god överblick på den mest intensivt skapande perioden i GAN:s karriär.

Detta måleri är ett uttyck för GAN:s ambition att förena de centrala strömningarna i den europeiska modernismen: de tyska expressionisternas färger, kubisterna uppbrutna rumsligheter och de italienska futuristernas vurm för manlighet, kraft och styrka. Det är också nu han i stor skala introducerar sitt favoritmotiv – matrosen – som blir en konstnärlig besatthet.

Dessa bilder är i realiteten skildringar av den utbredda soldatprostitutionen i de europeiska hamnstäderna. Men det är ingen social konst, utan ett erotiskt-visionärt måleri där faran, äventyret och begäret förenas i matrosen som en ny frihetshorisont för det moderna livet.


Till och med i den enorma duken Skapelsen (1918), som har placerats otillgängligt över en av dörröppningarna på Sven-Harrys, dyker han upp bland blixtar och himmelska fyrverkerier i bildens kosmiska födelseprocess. Vad gör han där, tänker man tvekande. Men det är logiskt om man ser det som en bild av det konstnärliga skapandet, där matrosen tycks ha varit alfa och omega, utgångspunkt och högsta princip, för vad GAN ville åstadkomma med sitt måleri.


Resten av utställningen fortsätter i samma stil, med kraftfulla former och kalejdoskopiska färgexplosioner som får mig att tänka på Fassbinders filmatisering av Jean Genets Querelle de Brest, om tjuven, sjömannen och bögen vars våldsamma liv skildras i en onaturligt stegrad färgskala som speglar aktörernas inre, pulserande känsloliv. Jag föreställer mig att Fassbinder mycket väl kan ha varit inspirerad av GAN, även om den gemensamma källådern antagligen är den kristna passionshistorien som den visas i kyrkornas blyinfattade glasmåleri.

Att GAN har en viktig plats i konsthistorien kan ingen förneka. Han var först i Sverige med att introducera flera viktiga -ismer, först med att ställa ut helt abstrakta tavlor och en av de som tidigast och mest konsekvent gav kropp åt en homoerotisk blick i det moderna måleriet.

Däremot lyckas GAN knappast med sin föresats att skapa en syntes av expressionism, kubism och futurism. Framstår inte hans måleri egentligen, ur det perspektivet, som ett av den svenska konsthistoriens mest spektakulära misslyckanden? Och är inte skälet till detta rätt uppenbart, nämligen att hans modernism i grunden är av den ytliga, effektsökande sorten?


GAN plockar här och där, det han behöver. Men hans expressionism saknar psykologiskt djup och hans kubism är helt utan de verkliga kubisternas analytiska blick på rummet och konstens historia. Resultatet för tankarna till Marcus Larsons himlastormande romantik.

Det är ett måleri som kan vara hur konsthistoriskt betydelsefullt som helst, i längden blir det ytligt, enformigt och tröttsamt. Det drar med oss i en virvel av upplevelser, men tar sig aldrig tid till eftertanke – frågar aldrig varför – och saknar därför verklig, konstnärlig komplexitet.


Fotnot: Artikeln uppdaterad 2 juli pga ett par faktafel

ARTIKELN HANDLAR OM