Uppe i det (brun)blå

Fredrik Svensk ser nationalromantiskt polskt måleri – och jämför med dagens högerextrema propaganda

Foto: Nationalmuseet i Warszawa
Józef Chełmonski, ”Storkar”, 1900.

avFredrik Svensk

KONST

Göteborgs konstmuseum visas just nu Młoda Polska – sekelskiftskonst från Polen. Det är ett samarbete med nationalmuseet i Warszawa, där konst från Sverige under samma period senare kommer att visas. Termen Młoda Polska (Det unga Polen) som lanserades av Arthur Gorski i tidskriften Zycie (Liv) 1898 betecknar en form av modernistisk konst som gjorde upp med det akademiska historiemåleriet och den positivism, realism och naturalism som den förknippades med.

Liksom i Sverige, Tyskland och i många andra europeiska länder innebar slutet av 1800-talet i Polen ett nytt intresse för folklig särart. Det som betecknar Mloda Polska är ett intresse för det ockulta, drömmen om ett mytiskt ursprung och ett vårdande av det esoteriska förnuftet i takt med upplysningens dialektik. Att strategiskt hänvisa till en gemenskap bortom maktens rationalitet är sannolikt den vanligaste motståndshandlingen mot brist på suveränitet.  

I dag är Polen i någon mening en suverän stat, styrt av partiet Lag och rättvisa, vars retorik framställer EU och det globala kapitalet som den överordnade makten att bekämpa. Det är ett nationalromantiskt parti som åter gjort konsten till självklart verktyg i kampen om folkets själ. Att Göteborgs konstmuseum presenterar polsk konst som förknippas just med en utvald särart för hundra år sedan inger en, minst sagt, paradoxal bismak.

1 av 2 | Foto: Nationalmuseet i Warszawa.
Witold Wojtkiewicz, ”Barnproces­sion”, 1905.

På väg till utställningen skräms jag av tanken på ett taktlöst propagandaprojekt helt i linje med kulturminister Piotr Glinskis smak, med sin uttalade vilja att använda sig av konsten i identitära syften. Vid en första genomgång av denna imponerande sammanställning förefaller utställningens brist på samtida kontextualisering med all oönskvärd tydlighet bekräfta denna svårsmälta farhåga.  

När jag vandrat runt en stund på utställningens tre galleriplan slås jag av att all modern konst kanske har en lika tvetydig relation till modernitetens nationsbyggen som till kapitalet. Det vill säga, som något som den måste negera, för att just framträda som konst.

Inför Józef Mehoffers tre målningar av sin fru, väcks frågan inte om det nationalistiska, utan om porträttets möjligheter att låta modellen inta en universell gestalt. Inför Olga Boznanskas suddigt vibrerande porträtt ser jag snarare en målerisk undersökning av tid, än en konst underställd en ursprungsmyt. Jacek Malczewiskis märkvärdiga upptagenhet vid att skildra dödsguden Thanatos som polsk alldaglig kvinna med lie framstår mer som ett montage mellan olika berättelser, och rumsligheter, som tycks motsäga varje idé om identitet.

Wladystaw Jarocks skildring av tre Huzul-kvinnor i Tatariv, en Ukrainsk by vid floden Prut i Karpaterna, må vara romantiserande, men de osäkrar också tanken på att en nationell särart är koppad till en viss form. Witold Wojtkiewitcz jämförande barn- och dockstudier, utgör helt uppenbart också något mer sofistikerat än en reaktionär passion för en förlorad enhet. 

Eftersom Göteborgs konstmuseum har stor del av svensk konst från samma tid fungerar Młoda Polska - sekelskiftskonst från Polen som en viktig intervention i hela det montage som utgörs av allt som visas på museet. Detta är helt i linje med utställningens ambition att skapa nya relationer till svensk konsthistoria. En sådan ambition innebär att museet per definition ständigt trampar i klaveret redan i programtexten: “Vid första anblicken ter sig de konstnärliga uttrycken i Młoda Polska säregna och främmande för ett svenskt öga. Vid en närmare granskning framträder …” Vad?  Jo, likheter både i fråga om naturmystik, symbolism och influenser från den franska impressionismen, vilket utställningen elegant bekräftar. 

Foto: Nationalmuseet i Warszawa.
Stanisław Wyspianski, ”Flicka som släcker ett ljus”, 1893.

Utställning upprättar alltså en polsk blick i relation till en svensk blick, och gör denna nationalistiska skillnad till förutsättning för försöket att skapa en ny historisk horisont för det europeiska måleriet. En horisont, som liksom senast i utställningen Det universella språket, försöker bryta med den så vanliga utgångspunkten för att förstå den svenska modernitetens konst, det vill säga relationen Stockholm-Paris.

I en tid där just utgångspunkter som dessa är omgärdade av så oerhörda representationsproblem, så är det ändå anmärkningsvärt att inte museet tydligt diskuterar de strategiska val som gjorts i hopp om att rucka på en dominerande konsthistoria. Risken är att utställningen ställt en fråga, vars svar knappast är överraskande. Samtidigt döljer svaret hur själva utgångspunkten framför allt odlas av partier som Lag och rättvisa i Polen och av Sverigedemokraterna här hemma, och deras nationalistiska försök att göra motstånd mot ett globaliserat kapital. 

Med detta sagt, så är jag ändå nyfiken på hur utställningen av svensk konst under samma period, som kommer att sättas samman i Polen, faktiskt kommer att se ut. Hur kommer den hantera Sveriges samtida politiska situation? Hur kommer den hantera frågan om Sápmi? Hur kommer den hantera en svensk konst före rösträtten? Hur kommer den tampas med det Fattigsverige – som ändå möjliggjorde för en kunglighet som prins Eugen att 1892 skildra en laddad Skogen, med stort symbolistiskt S. Men räcker det verkligen i dag att glädjas åt likheten med Ferdynand Ruszczycs Gamla äppelträd från 1900? Ett annat Europa måste vara möjligt.

ARTIKELN HANDLAR OM