Tillbaka på Utöya

Gerhard Nordström, ”Dockan”, 1972, ur sviten Sommaren 1970, olja på masonit. En av målningarna på Malmö konsthall som får en smärtsam aktualitet efter massmorden på Utöya i somras.© Borås Konstmuseum
Gerhard Nordström, ”Dockan”, 1972, ur sviten Sommaren 1970, olja på masonit. En av målningarna på Malmö konsthall som får en smärtsam aktualitet efter massmorden på Utöya i somras.© Borås Konstmuseum
Francisco Goya, ”Storverk! Med döda!”, ur Krigets fasor, 1810-1820.
Francisco Goya, ”Storverk! Med döda!”, ur Krigets fasor, 1810-1820.

På Istanbulbiennalen i höstas hade jag för första gången glädjen att se Martha Roslers legendariska fotomontage Bringing the War Home i original. Ni vet collageserien där hon förde samman heminteriörer från damtidningar med foton av amerikanska soldater och vietnamesiska civila från det amerikanska kriget i Vietnam. Man skulle kunna tro att det räcker med att se kopior av fotomontage, men märkligt nog var det konsthistoriskt fascinerande se detta verk i original.

Under det amerikanska kriget i Irak 2004, upprepade Rosler sina feministiska antikrigscollage digitalt, men på något vis hade den digitala bildkulturen tömt denna en gång så slagkraftiga collagemetod på radikalitet. Jag kan inte låta bli att tänka på Rosler när jag ser Gerhard Nordströms stora separatutställning på Malmö Konsthall.

Liksom så många andra förfärades han över nyhetsbilderna från de amerikanska massakrerna i Song My och My Lay, 1968, och började genast blanda in kriget i sina figurativt romantiska naturlandskap. Liksom Roslers collage, så är dessa krigsskildringar alltså på sätt och vis fotografiska arbeten, konstnärliga svar på en ny postnationell visuell kulturindustri.

Med de 16 monumentala målningarna Sommaren 1970, skrev han in sig i den svenska konsthistorien genom att mixa den skånska naturen med krigets fasor. För att understryka det närmast arkaiskt krigskritiska i dessa landskap sidekickas Nordström av ingen mindre än Francisco Goya och hans Krigets fasor från mitten av 1810-talet. Alltså det verk som sägs vara ett av de första att skildra civilbefolkningens lidande under ett krig.

Nordströms målningar är lika symboliskt enkla som Roslers bilder, och bygger i grunden på samma konstnärliga operation. Förutom bristen på feministiskt perspektiv, varför känns Nordströms målningar mer slagkraftiga i dag än Roslers collage?

Mot min vilja slås jag av den fasansfulla tanken att det kanske är tack vare den måleriska tekniken, det monumentala formatet och hela den historisk tyngd med vilket det kanoniska vita manliga naturmåleriet laddats, som dessa bilder ges en dagsaktualitet som Roslers montage saknar.

Men även om denna patriarkala affektion, så historiskt förknippat med landskapsmåleri, bara förstärks när den – som hos Nordström – blir självkritiskt medveten, så tror jag inte detta är hela sanningen. Sannolikt fungerar Nordströms krigslandskap extra bra just tack vare att denna serie är uppblandad med andra målningar från hans produktion som i alla fall inte direkt har med krig att göra. Effekten av det blir ytterst att konst i allmänhet framstår som en möjlighet att föra krigets fasor in i vardagen, även om det visuellt inte är synligt. Curatoriskt lyckas alltså utställningen ta vara på den förmåga som (anti-)krigstemat har att överkoda alla andra ämnen som man skulle kunna uppehålla sig vid vad gäller landskapsmåleri.

Till sist måste nämnas att målningar som Eftermiddagssol i hagen, eller Utflykt i det gröna fått en fasansfull aktualitet i ljuset av landskapsfotografierna från Utöya, den 22 juli 2011. Smärtsamt.

Fredrik Svensk

Publisert:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.