Queera perspektiv av allra bästa märke

Alla borde åka till Sumpan och kolla in Leif Holmstrands konst

Leif Holmstrand, ”Three lovers”, performance på Galleri 54, Göteborg, 2020 respektive ”Asami Kannon clothing, 2016.
Leif Holmstrand, ”Three lovers”, performance på Galleri 54, Göteborg, 2020 respektive ”Asami Kannon clothing, 2016.

När Leif Holmstrand för första gången får en stor retrospektiv, och för första gången en soloutställning i Stockholmstrakten vill jag (med en ganska liten geografisk förändring) travestera ett känt utrop: ”Alla till Sumpan!”

För nästan oavsett vad man tycker om Leif Holmstrands många uttryck är det en förunderlig sak att möta en sådan bred kreativitet. Marabouparken pulserar av hängande barnvagnar, intejpade nallar, stora nät av de kulturrester vi kallar skräp. Av queer subkultur, fotograferade performances, dräkter och film. Och till slut ett litet rum med teckningar att svalka sig med. Eller inte svalka sig – det går bra att låta sig hypnotiseras av vibrerande linjer också, eller läsa något av Holmstrands utgivna litterära verk.

Det kan låta både oemotståndligt och ansträngande, lite beroende på.

Tjugo års konstnärlig verksamhet låter sig inte sammanfattas så lätt. Holmstrand gick ut från Konsthögskolan i Malmö 2002, utställningens tidigaste verk är från sent 1990-tal, som de stora textila projekten Carpet och Large handicraft piece, som är ett pågående ständigt växande projekt. Från 1999 stammar ett foto från den en månad långa performancen Berlin magic model project/Prostitution and other activities, där olika regler, dräkter och rekvisita cirkulerade mellan flera personer.


Spännande i Leif Holmstrands konstnärskap, som syns redan i dessa verk, är hur han spelar på en illusion av kontrast mellan det mjuka, oskuldsfulla, lite trevliga tyghantverket, och den råare, avklädda och otämjbara sexualiteten. Det är som två motpoler (för all del också traditionellt kvinnligt respektive manligt kodade) som tillsammans går upp i en tredje, en syntes som formuleras i objekten men är svår att få fatt i med ord.

Litegrann tänker jag på Lenke Rothmans Stygn, som kämpade med att sy samman orden till ett begripligt sammanhang. Stygnen, de små och slitsamma, kanske terapeutiska, magiskt förvandlande delar till helhet, kan också vara stora knutar. Som de som skapar näten kring barnvagnarna. Just dessa verk har jag alltid associerat till sårbarhet, till en längtan att hålla ihop parad med någon sorts kontrollbehov – trots allt hänger de högt upp. En kokong med utsikt.


Spänningen mellan det som spärrar in och det som skyddar blir tydligast i ett ganska nytt verk, Cardio cage, där en liten figur, en docka vars former gjorts diffusa, placerats på ett litet bord i en bur. Allt i svart. Ljuset liksom äts upp. Skyddad eller instängd, plågad eller fri. Motsatserna krymper ihop.

Andra vanligen förstådda motsatser som kodas om är förstås också kvinnligt och manligt. Allt flyter, snörs samman, förs isär. Queera perspektiv av bästa märke. Det är mycket att upptäcka på denna retrospektiv, om ett konstnärskap och kanske om det egna betraktarjaget.

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.