Kraftfullt när garn möter kroppar

Bella Runes verk har en självklar plats bland Carl Eldhs skulpturer

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Bella Rune: ”Blood stream missile” och ”Impossible floral fountain”, 2019
Foto: Urban Jörén
Bella Rune: ”Blood stream missile” och ”Impossible floral fountain”, 2019

Ateljémuseer är en egen sort, som rätt skötta blir både hyllningar till konstnären i fråga och öppna arkiv för studier i konstverkens uppkomst. En sorts Skissernas museum fast ännu närmare konstnären. Som Millesgården, Bror Hjorths hus eller Carl Eldhs ateljémuseum. På det sistnämnda vigs sommaren åt en intervention, installationer av Bella Rune som tar plats mitt bland gipser och skisser.

Intervention är måhända en överdrift men det är något mycket kraftfullt som uppstår när Runes förhållandevis skira textilverk möter klassiskt inspirerade skulpturkroppar. De vita, idealiserade kropparna blir en konsthistorisk fond av det förment tidlösa slaget. Som den folksamling vi inte längre upplever.


I den stora ateljén hänger flera av Bella Runes karaktäristiska geometriska garnskulpturer. Alldeles intill varandra syns Impossible floral fountain och Blood stream missile, tillsammans bildar de något av en hägring, en samtidigt smäcker och stabil, sårbar förstärkning av rummet.

Det är som om de alltid borde vara närvarande.

Foto: Bella Rune
”Petite titan in tension – Inferno”.

De skapar en kontrast till Eldhs verk men hänger också samman med dem – i en kroppslighet, värdighet, i den balanserade harmonin. Detsamma kan sägas om det koncentrerat tematiska verket Petite titan in tension – Inferno, inspirerad av den ena armen i Eldhs Strindbergsmonument. Denna arm har mångfaldigats och svävar i en evighet utan att kunna gripa tag, en kraft utan utlopp men ändå så trösterik.


Utställningstiteln Skendöd kan mycket riktigt genom ett olyckligt sammanträffande tolkas in i coronans vår. Men det är att göra konsten en otjänst. För trots den allmänna känslan av tomhet, tristess, ångest och dödens närvaro i livet faller Bella Runes konst inte in i den känslan.

I stället är skenet – ytan, materialet, formen – något vi inte ska låta oss själva stanna vid. Det skendöda är det levande, det som är öppet för tolkning, nytt liv, nya tankar. Det som kan vara ett språng framåt – inte till något patetiskt okänt utan till det bokstavligen kända, det närvarande och härvarande.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN