Svarta tavlor god utställningsidé

avFrans Josef Petersson

Publicerad:

...men konceptet missar de processer som uppstår när den används

Antroposofins grundare Rudolf Steiner målade ”Wenn wir schlafen” 1922.

Här har vi ett utställningskoncept som förtjänar att kallas en god idé: Svarta tavlan. Däremot är undertiteln ”om konst och lärande” lite missvisande, eftersom det främst handlar om den svarta tavlan som kunskapsobjekt. Inte om de processer som aktiveras då den används i en undervisningssituation eller i ett konstverk. I strikt mening är det den svarta ytan som är utställningens gemensamma nämnare. Inte lärandet.

Genom den svarta tavlan tematiseras ett brett urval av samtida och historiska praktiker. Från de pedagogiska modellerna i Andrea Geyer/Josiah McElhenys The Infinite Repetion of Revolt (2010), till Rudolf Steiners berömda föreläsningsobjekt från 1920-talet (som togs om hand av hans lärjungar). Detta innebär att utställningen själv är mer kunskapsobjekt än lärandeprocess.

Genom att belysa sitt ämne ur olika perspektiv, ger den besökaren goda möjligheter att inhämta kunskap om den svarta tavlan som konstnärligt medium. Det är bra. Samtidigt väcks funderingar vad gäller allt från urval och presentation till verkens historiska inramning.

Katalogen är skral (inte en enda essä), men i några korta anteckningar skisserar konsthallschefen Bo Nilsson ett ramverk för den svarta tavlans konsthistoria, som också lägger fram principerna för verkens urval. Han gör en åtskillnad mellan tavlan som kunskapsförmedlande eller kunskapssökande objekt.

Den första hållningen utgår från hur Joseph Beuys på 70-talet lät sig influeras av Steiners idéer, inte minst då den svarta tavlans funktion i hans föreläsningar, vilket vi kan följa i utställningens innersta rum.

Den andra representeras av Cy Twomblys Grey Paintings från 60- och 70-talen. Twombly är tyvärr inte med i utställningen (på grund av en konflikt i stiftelsen som förvaltar hans eftermäle), men här finns andra exempel. Framför allt Per Kirkebys svarta tavlor, där han utvecklar och bearbetar de formelement som sedan återkommer i måleriet. Men också Tal Rs ”anslagstavlor”, där han samlar bilder och anteckningar som han sedan arbetar vidare med i sina verk. Här handlar det inte om att lära ut någonting, utan om konstnärens egen kunskapsprocess. Genom att rita och sudda ut, eller flytta runt objekt på en yta, blir tavlan ett experimentfält för nya erfarenheter och insikter.

En lapsus i utställningen är Marcel Broodthaers, som presenteras med en ynka, och ytterst orepresentativ, målning. Broodthaers var uttalat kritisk till Beuys wagnerianska anspråk, och är en minst lika viktig föregångare till dagens pedagogiskt intresserade konstnärer. Han hade dessutom möjliggjort en vidare syn på kunskapens instrumentella historia.

Man kunde också ha lyft in konsthistorikern Aby Warburg, som i sin Mnemosyne Atlas från 20-talet använde svarta anslagstavlor för att organisera ett nytt, vidgat, rum för att tänka bildens historia. Warburgs paneler har bara överlevt som fotografier, men borde egentligen vara omöjliga att förbigå i en utställning om den svarta tavlan som kunskapsinstrument. Inte minst hade de utgjort ett välkommet korrelat till dagens tendens att okritiskt lyfta in antroposofiska bilder i konsthistorieskrivningen.

En sådan tråd kunde dessutom ha exemplifierat Nilssons tredje hållning, där den som använder den svarta tavlan varken agerar som föreläsande sanningssägare eller introvert sanningssökare, utan som en ”förmedlande länk mellan olika kunskapsintressen”. Detta presenteras nu som en samtida position, enbart, vilket stämmer illa med ambitionen att upprätta länkar mellan ett nutida och historiskt material.

Publicerad: