100-åringen som inte försvann

Ulrika Stahre om arvet efter den legendariska designskolan Bauhaus

Foto: Knoll, Bauhausshop
”Barcelona” – fåtölj av Mies van der Rohes. Marianne Brandts teservis. Josef Hartwigs schackspel.

avUlrika Stahre

KONST

Det ligger så fint i munnen, två diftonger och mjuka ljud. Mest känt: Byggvaruhuset. Minst känt: Gothbandet. Viktigast: Den konst-, arkitektur-, design- och konsthantverksutbildning som huserade i tur och ordning i Weimar, Dessau och Berlin mellan 1919 och 1933 och firar 100 år i år.

Bauhaus är legendomspunnet, av många skäl. Skolan drog till sig tidens stora stjärnor, och under de 14 åren skapades flera designklassiker. Marcel Breuers Wassily-fåtölj, Mies van der Rohes Barcelona-fåtölj, Marianne Brandts te- och kaffeservis, Bauhaus-lampan av Wilhelm Wagenfeld och Carl Jakob Jucker (omarbetad 1980), Peter Kelers vagga, Josef Hartwigs schackspel. De grafiska formgivarna skapade flera typsnitt, använde gärna bara gemener och bröt ny mark med sina originella sans serifer.

Bauhaus existens sammanföll med Weimarrepublikens. Båda kom på plats strax efter första världskriget, det krig som utmärktes av lidandet i skyttegravarna, en aldrig tidigare skådad brutalitet och det krig vars kontrast mellan den heroiska inledningen och slutets kollaps för både kejsardömen och gentlemannaideal var extremt stor.

Krisen efter kriget nådde också synen på kvinnor och män, vilket var tydligt i de olika communitys och kollektiv som frodades vid denna tid. Kvinnlig rösträtt infördes och kvinnor som hade arbetat under kriget fortsatte i många fall med det. Weimartiden var också en tid av experimenterande, med sexualiteter, könsidentiteter, ”tredje könet”, ”den nya kvinnan”. Både kvinnor och män sökte sig försiktigt till könsneutrala former.

Walter Gropius, grundare.

Det var i detta kulturella landskap Bauhaus grundades av arkitekten Walter Gropius. Idealet de första åren var den medeltida bygghyttan, det kollektiv man föreställde sig fanns vid kyrkobyggen. Idealet var också att konstarterna – liksom idéerna – mådde bra av att mötas och inspirera varandra. Kreativitet var det som eftersträvades, inte i första hand produktion. Detta blev tydligt i den årslånga preparandkursen, som var gemensam för alla studenter.

Trots tidens friare kvinnoliv var Bauhaus knappast något feministiskt fäste – Gropius ville helst att alla kvinnor stannade på väveriavdelningen – men de kvinnliga studenterna tog ändå plats och har lämnat avtryck, som sakta grävts upp.

Preparandkursen leddes de första åren av konstnären och pedagogen Johannes Itten. Han var en av dem som inspirerats av Mazdaznan-rörelsen, en religiös rörelse som hade etablerats i slutet av 1800-talet och blandade flera traditioner: kristendom, indiska läror, yoga, teosofi etc etc. Itten stod för ett starkt esoteriskt inslag på Bauhaus vilket ledde till konflikter med Gropius och Itten fick sluta 1923. Det året markerar också en ny inriktning: funktionell arkitektur utan utsmyckningar och design anpassat till industriell tillverkning.

Bauhaus blir som en blöt tvål, svår att få riktigt grepp om. Det går helt enkelt inte att sammanfatta vad Bauhaus var. Upptågen och idéerna var så många och så spretiga. Under den korta tid skolan fanns lyckades den rymma både strikt form, lek, mystiska utsvävningar, teater. Och politik. Konstnärer skulle engagera sig i samhället.

När Gropius slutade som rektor 1928 ersattes han av kommunisten och arkitekten Hannes Meyer, något som visade sig bli omöjligt i det alltmer högerriktade Tyskland. De många flyttarna hade tydliga politiska orsaker – i Dessau tog nazisterna makten lokalt och det hjälpte inte mycket att flytta till Berlin 1932. Skolan tvingades stänga i samband med att nazisterna kom till makten 1933.

Foto: TT
Bauhaus klassiska skolbyggnad i Dessau, Tyskland. Hit flyttade den stilbildande ­design- och arkitekturskolan 1925. I höst öppnas ett nybyggt Bauhaus-­museum i Dessau.

Det fanns under Bauhaus korta levnad en idé om att designprodukter inte skulle fetischeras, bli föremål för dyrkan eller åtråvärda som samlarobjekt. Funktion var målet, och kreativt nytänkande var medlet. 

I och med att Bauhaus stängdes på grund av nazistiska trakasserier, framstod skolan som högst användbar när Tyskland (Västtyskland) skulle avnazifieras efter andra världskriget. Då blev föremålen och produktionen också mer och mer kultförklarade, och allt som inte var rent och funktionellt med Bauhaus skalades bort. Modernistisk form blev antinazistisk form. Och modernistisk form hade inget att göra med österländsk mystik.

Arkitekturen är kanske det de flesta ändå förknippar med Bauhaus, som ju leddes av flera arkitekter. Det som i dag finns på plats i Dessau är förutom själva skolbyggnaden, nu museum, och en rad villor för lärarna. Funktionalistiskt vita, stora ljusinsläpp, terrasser och balkonger och framför allt byggda som klossar. Bauhaus var en internationell skola på flera sätt. Dels kom studenter från andra delar av världen, dels flydde flera, både studenter och lärare, det nazistiska Tyskland. Många åkte till USA, där utbildningar liknande Bauhaus startades, som Josef och Anni Albers Black Mountain College i North Carolina och Chicago Bauhaus.

Andra kom till Palestina, vilket är orsaken till att det i Tel Aviv finns hela 4 000 funktionalistiska byggnader, byggda på 1930-talet. Området kallas Den vita staden och blev ett världsarv 2003.

Arvet från Bauhaus är uppenbart: modernistisk arkitektur och design. Men mer intressant för oss etthundra år senare måste ända vara Bauhaus som pedagogisk förebild, som filosofiskt fenomen. Gränserna mellan fint och fult, högt och lågt, har på många sätt rivits. Konstnärliga genrer möts på alla möjliga sätt. Men fantasin kom inte till makten, varken 1919 eller 1968.

ARTIKELN HANDLAR OM