Barn som kräver tid

avFrans Josef Petersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Vera Nilsson medveten i sin hantering av färgmaterian

Foto: ”Pojke med blå mössa”, Vera Nilsson, Öland (1918). Olja på duk.

I likhet med många i kretsen av vänner och kollegor levde Vera Nilsson som ensamstående mor, och dottern Ginga blev under några år hennes favorit­motiv. Men där Siri Derkert gjorde barnets öppna sinnelag till sitt eget, så fanns hos Nilsson ett avstånd till barndomens erfarenhetsvärld som hon därför skildrade med desto större lyhördhet. Dessa barnporträtt som nu samlas i mittsalen i Liljevalchs stora utställning måste räknas till de mest angelägna i svenskt 1900-talsmåleri. Det är undersökande bilder som kräver tid och ett uppmärksamt betraktande.

Nilssons starka antifascism och engagemang i den postkoloniala frihetskampen skär rakt igenom våra dagars mest laddade diskussioner och utmaningar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de bilder hon gjorde i Senegal och Martinique upprepar rasistiska stereotyper.

Men problemet är inte att hon som ”vit kvinna avbildar svarta män” – med Mikaela Lundahls ord i katalogen – utan att dessa porträtt (också av kvinnor) bekräftar fördomsfulla idéer om de som avbildas. Här misslyckas Nilsson med det hon åstadkommer i barnporträtten som verkligen ger ny kunskap, nya sätt att se motiven.

I utställningen fångas jag av landskapsmåleriets molnformationer. Inte för att de skulle ge en mer autentisk ingång till bilderna, utan för att Nilsson här tycks som mest medveten i sin hantering av färgmaterian. Himlens och molnens symbolik återkommer i interiörbilderna, där ett halvöppet fönster antyder en längtan bort som motsvarar de avbildade barnens glömska för omgivningen. För Nilsson finns ingen del av tavlan som är mindre viktig, och i Flicka med pioner skapar bakgrundens gulockra ett spänningsfält med den överraskande effekten hos ett montage.

Det ständiga resandet var en del av Nilssons konstnärliga metod. En pionjärinställning som föregriper den utåtriktade konst som vi ser i dag, men som tråkigt nog inte lyfts fram i utställningen. Nilssons målningar är konstruktioner som föregicks av en lång process av utkast och kompositioner, men hennes teckningskonst ser vi inte heller mycket av på Liljevalchs. Detta bidrar till att avpolitisera konstnärskapet, eftersom det ständiga skissandet var del av Nilssons sätt att förstå och ta ställning till det hon såg i sin omgivning. Att de offentliga utsmyckningarna inte presenteras med kartonger och kringmaterial är också en förlust.

Det är gripande att ta del av de sena verken i utställningens sista rum. I serien I förvillelsen tid finns en oro för det politiska världsläget, och ett försök att hitta en konstnärlig form för den nya tiden. Men Nilsson verkar inte riktigt ha funnit sin plats i den kultur som växte fram med 60-talet.

Om Siri Derkert tog sig an collaget och åstadkom sina kanske främsta verk mot slutet av sina verksamma år, var det väl snarare 20- och 30-talen som var Nilssons storhetstid. Men porträtten av de åldrande kollegorna Derkert och Mollie Faust­man är oslagbara, och har en brutal humor som är lika framträdande hos Nilsson som det politiska allvaret.

Några av de viktigaste barnskildringarna saknas tyvärr, och det hade inte skadat att sovra bland de tavlor som nu visas. Ändå erbjuds en rikedom och en möjlighet att bekanta sig med en av våra mest betydande målare. I Nilssons bildskapande såg kritikern Klas Fåhraeus en venetiansk palett som råkat i bolsjevikhänder. Det är träffande. Nilsson var alltid beredd till en insats, och svansade varken för kritiker eller marknad. När konsthandlaren Gösta Olson fick en teckning var den signerad: till min fiende.

Publicerad: