Minnestrådar som slagfält och industri

Fredrik Svensk ser tre utställningar med ett sammanhängande tema

Foto: Skissernas Museum / Emma Krantz
Titus Kaphar, ”Page 4 of Jefferson’s Farm Book, January 1774”, 2018.

avFredrik Svensk

KONST

Minnet är både ett slagfält och en industri. De krafter som förmår kontrollera minnet får omedelbart ett försprång oavsett om det handlar om konkurrens inom privatlivet, politiken eller ekonomin. Därför är minnet ett självklart ämne för den samtida konsten, och en vanlig tematik när konstinstitutioner sätter samman grupputställningar.

På Göteborgs konsthall visas nu utställningen Innan vi Glömmer med verk av Petra Hultman, Helga Härenstam, Katerina Šedá, Knutte Wester och Ferhat Özgür. Här ligger fokus på konstnärernas relation till en tidigare generation i sin egen släkt. Medan Petra Hultmans verk Arbete i hemmet, Arbete i trä och Arbete i textil (2017) lägger tyngdpunkten på skapandet av den svenska hemmafrun och försöken att effektivisera hemarbetet i relation till sina egna morföräldrar, så behandlar Ferhat Özgür i Metamorphosis chat (2009) hans muslimskt konservativa mors umgänge med sin sekulariserade väninna.

Med utgångspunkt i familjealbumets konventioner behandlar Helga Härenstams installation I väntan på vad komma skall farmoderns uppväxtår på -Mnene missionsstation i brittiska kolonin Rhodesia. Resultatet blir en generös och väl installerad utställning som i kraft av sina olika sätt att förmedla minnet uppmanar till reflektion över hur det personliga minnet alltid tycks sammantvinnat med politiska konflikter kopplat till både kolonialismen, klassamhället och modernitetens försök att lägga livet till rätta.

Utställningen Memory matters på Skissernas museum i Lund har i kontrast till Innan vi glömmer i Göteborg en mer explicit politisk ingång till minnets problem. Här är utgångspunkten det högerextrema upproret i Charlottesville i augusti 2017, där stadens beslut att ta bort sydstatsmonumentet över generalen och rasisten Robert E Lee bland annat ledde till att nazisten James Fields mördade antirasisten Heather Heyer

Problematiken kring statens kollektiva minnesmärken löser konstnären Titus Kaphar i sin porträttmålning Jeffersons Farm Book page 4, där huvudet är köttigt nersvärtat av tjära. Verkets titel hänvisar givetvis till USA:s tredje president Jefferson som också var slavägare och vars egen Farm Book registrerade händelser kring boskap och slavar på hans plantage.

Verket är ett skolboksexempel i kritiskt minnesarbete, vars logik återkommer i Jeannette Ehlers & La Vaughn Belle I   am Queen Mary, ett monument till minne av traumat som Danmarks kolonisering av nuvarande US Virgin Islands inneburit: ett offentligt verk i Köpenhamn som presenteras i utställningens programverksamhet.

1 av 2
Helga Härenstam, ”I väntan på vad som komma skall”, 2018.

Majoriteten av konstnärerna i utställningen tillhör en yngre generation, men här finns också en av de minneskonstnärer som var först med att arbeta med arkivet som konstnärlig form, nämligen Luis Camnitzer. Han bidrar med verket Memorial från 2009. En rekonstruktion av Montevideos telefonkatalog där de 300 namn som försvann under diktaturen 1973–1985 saknar adresser. Liksom utställningen i sin helhet, skildras här ett politiskt trauma, på samma gång stramt sakligt grundat i ett vardagligt material, vars effekt blir en avgrundsdjup tragik.  

Minnet har också en central funktion i Lunds konsthalls retrospektiva utställning Historia i stygn med Britta Marakatt-Labba. Utöver en, dessvärre illa utförd, kopia av hennes monumentala broderi Historia (2003–2007), visas här en stor mängd verk som låter textilen fungera som ett både konstnärligt och historiskt dokument.

I centrum står inte bara den samiska historien i strikt mening, utan dess integrerande funktion i nationalstaten. Ett minne som kanske bäst illustreras i det broderade fönsterkuvertet från Radiotjänst i Kiruna från 1990. Det är verk som dessa som gör Marakatt-Labbas samlade konstnärskap så intrikat och viktigt.

1 av 2
Ferhat Özgür, ”Metamorphosis chat”, 2009.

I en karakteristisk stil arbetar hon både med subtila kritiska kommentarer kring den dominerande statsapparaten, och samtidigt med en visuellt och taktilt berättande som pendlar mellan till synes allmänna bilder av exempelvis ett fiskeliv och en konferenssituation, och med referenser till en samisk kosmologi som gör ett kolonialt vetenskapligt historiebegrepp till något främmande.

Vad har då dessa tre utställningar gemensamt förutom temat?

De utnyttjar konstrummet och det moderna konstbegreppet för att skriva in minnet av något i historien på ungefär samma sätt. Kort sagt, genom att i vanlig ordning placera konstverk sömlöst sida vid sida, för betraktaren att i lugn och ro leta efter likheter och skillnader inom institutionens trygga väggar.

Detta framhäver hur samtliga konstverk trots sina olika former, till skillnad från konstinstitutionerna, fungerar som ett slags dokument över både civilisation och befrielsekamp å ena sidan och barbarism, osynliggörande och kontroll å den andra. Om vi antar att konstbegreppet och dess institutioner också är sprungna ur samma paradox, så kan jag inte låta bli att längta efter en utställning som förmår behandla detta, också i sin form.

Foto: Petra Hultman
Petra Hultman sätter hemmafrun i centrum i ”Arbete i hemmet, Arbete i textil, Arbete i trä”, 2017.
ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Museum

Minne