Naturen på retur i två konstutställningar

”Det blir spännande till och med för mig som saknar naturnäsa”

avUlrika Stahre

Publicerad:
1 av 3 | Foto: Anders Sunna
”Bergstatens Ägo”, målning från 2019 av Anders Sunna (något beskuren).

Enligt den antike historieskrivaren Plinius den äldre ordnades någon gång runt år 400 före Kristus en måleritävling mellan Zeuxis och Parrasios, som båda ansågs vara fantastiska bildkonstnärer. Tävlingar i stort och smått var ju inget ovanligt under grekisk antik. Zeuxis målade vindruvor så realistiskt att fåglarna kom och försökte äta, men han förlorade ändå tävlingen.

Denna lilla antika anekdot säger kanske inte så mycket om måleriets historia, förutom att realistisk avbildning var det som räknades och att hantverket värderades utifrån verklighetens kriterier. Förvisso fanns en fixering vid människokroppen (mest bevarad i skulpturform), men också naturen, landskapet, frukterna och blommorna tar en stor plats i måleriets historia redan från start.

Landskapet. Jaha. Det är som på Louvren

Jag kommer att tänka på druvorna och fåglarna inför Bonniers Konsthalls satsning på landskapsmåleri. Här finns fonden också i klimatkrisen, förra sommarens hetta, skogsbränderna. Hur vårt förhållande till landskapet har förändrats från industrialiseringen och framåt.

Konsthistoriskt finns tydliga trådar från de realistiska druvorna, fram till landskap och natur som bakgrund och utfyllnad, vidare till idyller, dramatiska vattenfall och det sena 1800-talets friluftsmåleri som såg ut att slutligen ge landskapet sin rättmätiga plats som motiv i egen rätt.

Men friluftsmåleri, hur nära det än kom landskapet, var också ett sökande efter en idealiserad verklighet. Naturen fick symbolisera mänskliga känslor och det har den fortsatt att göra. På Bonniers konsthall har målningarna vräkts in, nytt och äldre måleri blandat, på ett sätt som ville man travestera Göran Palm: ”Landskapet. Jaha. Det är som på Louvren.”

Salongshängning, att i 1800-talssalongens anda hänga målningar inte bara i en rad utan i flera så att väggen mer eller mindre täcks, är på Bonniers helt kongenialt med utställningens idé.

Eller brist på idé. För det går inte riktigt att skönja vad som egentligen är tanken. Verken samtalar varken med varandra eller med mig, trots att det är högkvalitativ konst, av favoriter som Ann Böttcher och Carl Fredrik Hill bland andra. Möjligen är det ett försök att låta verklighetens landskap och den konstnärliga gestalten smälta samman – att utplåna gränsen mellan natur och kultur.

Vi skapar, tycks det, fortfarande konstgjorda druvor för att lura fåglarna

Annat är det på Västerås Konstmuseum, som byggt en utställning på ett snarlikt tema. Här är det uttalat synen på naturen, inte ”landskapet", som står i centrum och genrerna är blandade. Troligen är det en bättre idé än Bonniers, det skapas en tätare dynamik och samtidigt fler infallsvinklar.

Sara-Vide Ericson (som deltar både i Västerås och på Bonniers) närmar sig här tydligare en performancetanke, där fågelfjädrar har använts till målningen The Negative Form of an Empire och även ställs ut liggande i rad på ett litet podium nedanför målningen. Det finns en lätt skevhet i hennes måleri, en vilsamhet men under hot.

Dissonansen för liksom ut ur rummet. Och visst är det så även när Ingela Ihrman klär sig som grankotte och vandrar söderut, eller när Richard Johansson smyckar ett äldre tält med fåglar.

På Västerås konstmuseum närmar vi oss landskapet och naturen i de små och förlösande detaljerna. Det blir spännande till och med för mig som saknar naturnäsa. Björn Larssons projekt där han fotograferar den konstgjorda naturen passar kanske lite väl bra intill Bruno Liljefors måleri och fotografi – en rundgång eftersom det är Liljefors konstgjordhet som ligger i botten hos Larsson.

Men utställningen ger ändå prov på fler inomkonstnärliga möten. Lite långsökt kanske jag på egen hand börjar se dessa samband när jag inför Carl Johan Fahlcrantz landskapsidyll från 1811 tycker mig se spår av det stora träd som sakta ruttnar och försvinner i konstnärsgruppen IC-98:s animerade film Abendland. Filmen skildrar ett evighetslångt kretslopp av död och återuppståndelse, av planetens samtidigt sköra och tunga existens.

Mycket tycks ödesmättat i Västerås, och även på Bonniers konsthall. Precis som naturen och landskapen blev mer intressanta som konstmotiv i takt med att vi levde mindre i dem i och med urbaniseringen, så blir dessa utställningar en sorts manifestationer för en natur och ett livgivande som går förbi rekreationen och det sublima. Framför allt i Västerås handlar ganska lite om naturen som sådan – mer om människans spår.

Vi skapar, tycks det, fortfarande konstgjorda druvor för att lura fåglarna.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM