Förföriskt och fruktansvärt på samma gång

I Walid Raads konst återkommer krig, förstörelse och trauma

avUlrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: © Walid Raad & Sfeir-Semler Gallery Beirut /Hamburg
”Sweet talk commissions (Solidere: 1994–1997)”, 2018. Stillbild från film.

Byggnader som sprängs och återuppstår, blått hav, moln av grus och sand. En böljande, aldrig avslutad våg av förstörelse följd av dess motsats. Walid Raads stora filminstallation Sweet talk commissions (Solidere: 1994–1997) liknar förunderligt färgglada Rorschach-plumpar som bara delvis går att avkoda. En kaleidoskopisk evighetsloop. Vi står helt klart inför ett stadslandskap, Beirut, som tycks ha överlevt en utplåning men kanske är på väg mot en ny, av annan art. Det finns en spöklik tidlöshet i denna upprepande förstörelse, som dessutom är förföriskt vacker.

Förförisk, för att det vi ser egentligen är fruktansvärt.

En stor del av Walid Raads konstnärskap har rört sig tematiskt nära Beirut, där han föddes 1967 och växte upp under det krig som pågick 1975–1990. När freden kom hade Raad redan lämnat landet, sedan 1980-talet är han bosatt i USA. Ändå är det, vilket inte är så förvånande, kriget som ständigt återkommer.

Förstörelse, trauma, spår av händelser som inte går att reda ut.
Är de monokroma målningarna, som sägs dölja svartvita familjeporträtt, verkligen upphittade av Raad? Och vilka är det som porträtterats? Har de någonsin funnits? Eller spelar det egentligen någon roll? Frågor om sanning och fiktion – nog så aktuellt i vår autofiktivt fixerade samtid – är starkt närvarande i utställningen Helt ärligt, vädret hjälpte. På det sättet speglas förstås relationen till kriget och krigets alla trauman. Sanningen är dess första offer, som bekant.

Men den estetiska sanningen, eller verkets egen ”sanning”, går det ändå att klamra sig fast vid. Och då kan det bli en filmad solnedgång. Vacker. Oavsett om den kanske någonstans bygger på existerande övervakning.

Helt ärligt, vädret hjälpte är både en utställning och en scenografi för en performance. En del som ingår i denna föreläsningslika performance är en hel skärm längst in i utställningen. Prydligt tapetserad och försedd till största delen med små svartvita porträttfotografier. Här återfinns Charlie Chaplin, Donald Trump, paret Marcos och en hel del andra mer svåridentifierade personer.
Alla svävar de en bit utanför ytan, likt fjärilar samlade av en världshärskare. Alla har de någon stor eller liten roll att spela i det jättelika kultur- och finansspelet som omsätter ett enormt kapital, ställer människor på gatan, bollar ett prekariat jorden runt för ruttna löner.

Men där hänger de, isolerade mot en blommig tapet. Dekorativa. Delvis samtalar de med ett helt annat, äldre, verk på utställningen, där olika politiker kopplas ihop med växter. En avväpnande, lätt vanvördig och vass humor är högst närvarande. Och den behöver man med tanke på det underliggande allvaret. Vi har att göra med krig, maktmissbruk, skenande kapitalism.

Foto: © Walid Raad & Sfeir-Semler Gallery
Walid Raad, ”I might die before I get a rifle – device VII”, 2004/2018.

Performanceföreläsningen är en halsbrytande resa genom första världskriget, finanskrisen 2008, konstsamlingar och dess vandringar över jorden, och framför allt om Louvren Abu Dhabi. En byggnad och ett projekt som har upptagit Raads konstnärliga forskarenergi så till den grad att han inte längre är välkommen där.

Artefakterna som mystiskt korsat sig med varandra under resan från Louvren Paris till Louvren Abu Dhabi är vackra, i sin förmenta vampyrlika skugglöshet. Här friläggs både surrealistiska och stenhårt realistiska verkligheter. Konstmarknadens nära band till alla andra marknader, dess allt starkare koncentration till ägare på den arabiska halvön är delar av en högst reell utveckling. Inom parentes är historien om den nu kanske försvunna Leonardo da Vinci-målningen Salvator Mundi en berättelse som är absurd nog att kunna vara ett verk av Raad.

Tidigare utställningar jag sett med Walid Raad – han visades på Bildmuseet i Umeå 2011 och mottog Hasselbladspriset samma år – har visuellt befunnit sig närmare kriget och Libanon. Ifrågasättandet av det dokumentära fotografiets sanningshalt var då ett tydligt tema och det är nu utvecklat till ett starkare konceptuellt, idémässigt, sammanhållet utförande. Krigets trauma är så invävt att det inte går att skilja från annan smärta.

När performancen pågår är utställningen stängd men bjuder en liten bonus strax utanför. Ett minimuseum, knutet till det förslag till konstmuseum i Beirut som Walid Raad snickrat på. Museet skulle bli ett djupt schakt med gångar till andra museer. Långa gångar, som till Louvren Paris.

Jag är inte helt säker på att utställningen egentligen klarar sig helt på egen hand. Men kanske går det att se den som ena änden på en sådan gång. En plats för ännu ej odöda konstverk, konstverk som är en del av det stora, rhizomatiska fält som hänger samman tack vare gångarna. En anti-, eller icke-sublim konst. I stället för överjordisk skönhet bjuds underjordisk.

Walid Raads fina utställning ställer frågor om sanning och estetiskt värde – och svarar på frågor om makt, konstsamlande och historiska samband. Det var länge sedan jag såg något så inspirerande, och krävande, i Stockholm.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Louvren

Libanon