Virka din egen rondellhund

KONST

ULRIKA STAHRE om konsten – och rätten – att synas

1 av 4 | Foto: Väggmålning av Karma och Disey, detalj.

Kom och gör egna affischer, pärlplattebilder och rondellhundar”, utropar Haninge konsthall som höstlovsaktivitet i anknytning till graffitiutställningen På andra sidan muren. Flera rörelser sker samtidigt: graffiti och gatukonst förvandlas till något snällare och tamare i en konsthall, och aktiviteter som varit och fortfarande är till viss del illegala blir i ett slag hobbypyssel, ofarligt skapande.

Det är inget ont i en sådan utveckling, tvärtom kommer säkert flera besökare att både upptäcka något positivt i det de trodde de ogillade och kanske också se själva skapandet som grejen. En rondellhund är trots allt bara en rondellhund trots Lars Vilks försök att fylla den med islamofobisk innebörd.

När några av Banksys verk målas över, och andra samtidigt säljs för miljonbelopp på auktion, är det alltså bara ett av flera uttryck för den schizofreni som just nu råder när det gäller den här typen av konst. Den haussas, beundras och avskys. Det beror dels på ett breddat konstbegrepp, på en törstande marknad – dels på att den befinner i en sorts front i kampen om det gemensamma offentliga rummet. Där människor, gator, bilar, byggnader, reklam, konst och annat befinner sig.

När plats kan köpas säger det sig självt att det är den som har råd som äger det offentliga rummet. Att tillhöra den subkultur som lämnar avtryck på stan, allt från stora sprejmålningar till tags till gatukonstens bilder, texter, affischer, inslag av performance, är också att bli synlig i ett offentligt rum utan alltför stora resurser vare sig av socialt eller ekonomiskt kapital.

Som Peter Osten skriver i Writing the Memory of the City så finns det ingen diskurs kring gatukonst och graffiti. Om ett sanktionerat konstprojekt flyttar ut i stan, i form av det som vanligtvis benämns offentlig konst, behövs ett samtal kring den. Den får sitt existensberättigande genom att omskrivas och omtalas, sitt värde genom att bedömas. Medan gatukonstens alla uttryck varken får eller behöver ett samtal. Uttrycket är konstnärligt, men sammanhangs- och diskurslösheten gör det ändå svårt att definiera som konst. Verkligheten esteticerad? Händelsen fastlagd i form?

På Haninge konsthall visas en provkarta av samtida uttryck, från Andys gulliga teckningar till fotografier av APA:s instansade texter. De återfinns på små, bortglömda ytor, och utsäger saker som vanligen inte sägs högt – samma typ av hemligheter som Maja Spasova arbetat med. Gruppen Masquerades stickningar är också de en humoristisk gerillaverksamhet i det offentliga rummet, som når ut genom att vara seriös, avväpnande och uppkäftig samtidigt. Besökaren inbjuds sticka något själv, fundera över sin egen plats – på utställningen, i det offentliga rummet, i vardagen.

I två nyutkomna böcker på Dokument förlag diskuteras gatukonst och graffiti i en svensk respektive berlinsk kontext. Playground Sweden blir en exempelsamling med fördjupande texter – pedagogisk, frisinnad – medan Writing the Memory of the City trots sitt liknande upplägg blir en betydligt snårigare bok. Kanske för att den är ett konstverk i sig. Den pågår, medan Playground Sweden dokumenterar. Wilhelm Klotzek åker till Rom, sover i parker och lämnar spår, Meira Ahmemulic beskriver sina promenader i Berlin. Berlin är huvudgestalt i boken, tacksamt eftersom det är tätt mellan de glipor som kan fyllas av visualitet och än mer av historia: muren föll, den på västsidan så fullklottrade, i öst så kal. Matthias Wermke minns muren och har fortsatt att korsa gränserna, undersöka det som varit så genomlyst, bokstavligen hålslaget både i tid och rum, från Hitlers bunker till technopartyn.

På Haninge konsthall visas också en film där APA bland annat gjort en snillrik mekanisk figur i tunnelbanan, driven av rulltrappan via ett cykelhjul. En dokumentation av något som har just den där blandningen av aktion, platstagande och illegalitet. Vem som nu orkar bry sig om vad som är lagligt eller inte när det finns både mental och spatial plats i tunnelbanan. Det utrymme som kan köpas och säljas är stort men inte allt.

Frågan om vad som ska få finnas i vårt gemensamma stadsrum är svår. För min del kunde allt som är spontant få vara kvar och gränserna mellan vad som är vad ytterligare flyta samman. Reklamens plats och roll just i tunnelbanan har däremot på senare tid visat sig i all sin komplikation. Ska SL verkligen sälja plats till ideologiskt tydlig propaganda som ”Bevara äktenskapet”? Ja, möjligen, men bara om det finns någon enda chans att visa SL att man inte är med på det. Ännu ett skäl att planka. Eftersom staden är allas, inte bara kapitalets.