Temat skymmer sikten

Publicerad:
Uppdaterad:

Bonniers konsthall utmärker sig bland Stockholms museer och konsthallar. När de flesta nöjer sig med solopresentationer av etablerade, oftast manliga konstnärer, presenterar Bonniers ett par genomarbetade temautställningar om året. Med Livsformer, sammanställd av chefen Sara Arrhenius, bjuder man nu in till diskussion om hur naturen gestaltas i samtidskonsten.

Eller är det verkligen det man gör? Trots upprepade försök har jag svårt att avgöra vad utställningen egentligen handlar om. Tid eller natur? Representation eller ekologi? Utopi eller dystopi?

En välvillig tolkning kunde likna Livsformer vid ett associativt montage där sammanstötningar mellan verk och teman inte låter sig återföras på någon enskild och överordnad princip. Kanske med inspiration från W G Sebald, vars essäromaner tycks ha blivit obligatorisk läsning för dagens curatorer. Men en utställning är inte en text, och en curator är varken konstnär eller författare. Självklart, kan tyckas, men likafullt en källa till stor förvirring.

Att temautställningen blivit samtidskonstens sorgebarn beror till stor del på en begränsad kunskap om utställningen som medium. I grunden handlar det om en maktanalys som fortfarande förstår curatorns arbete som en otillbörlig begränsning av betraktarens förutsättningslösa möte med verket. Karikatyren av curatorn som använder sig av konsten för att illustrera sitt tema är väl känd. Det största problemet med detta synsätt är inte att det tenderar att underminera vad det utger sig för att försvara: det enskilda konstverkets autonomi och utställningsbesökarens intellektuella integritet. Utan att det helt enkelt inte stämmer med hur en utställning faktiskt fungerar.

En enkel övning: jag tänker mig två serier där den ena består av en uppsättning liknande föremål och den andra av olikartade objekt. Vid en ingående beskrivning kommer jag i det första fallet att fokusera på skillnaderna och i det andra på likheterna. Detta gäller i ännu högre grad en konstutställning där jag som besökare vet att det finns en intentionell akt bakom verkens sammanställning. Det är ju så att säga själva poängen.

Det är därför Livsformer fallerar. Inte i första hand för att det är oklart varför de utställda verken befinner sig i samma rum. Utan för att curatorns styrande röst i sin förment icke-diktatoriska frånvaro får en så överskuggande och oundviklig närvaro. Som i de flesta utställningar finns här en del bra verk ( Charles Avery, Katie Paterson, Rosa Barbara) och en del mindre bra ( Henrik Håkansson, Anne Graff, Helene Mirra). Problemet är att det är omöjligt att inte söka efter samband och likheter, vilket medför att varken de enskilda verken eller projektet som helhet riktigt får komma till tals.

Jag misstänker att det grundläggande problemet är en uppdrivet romantisk syn på konstens möjligheter. I stället för att rikta blicken mot curatorns eller konstnärernas konkreta utsagor, skrivs det i katalogen i mystiska ordalag om ”samtiden”. En förhoppning om att konsten ska vara genomskinlig, ett slags orakel som talar direkt om sin tid? En märklig blindhet i så fall, för att konstverk och utställningar inte bara förmedlar ett innehåll utan också är material och form.

Frans Josef Petersson

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.