Diagnos på duk

Camilla Hammarström om ett magiskt tillfälle att se Carl Fredrik Hills friska och sjuka verk

Foto: Foto: Nationalmuseum
Frisk "Blommande äppelträd", 1864, olja på duk. Den sista friska sommaren målade Hill en hel svit av blommande fruktträd.
Foto: Foto: Nationalmuseum
Sjuk "Blommande fruktträd i en grotta", krita på papper. I Hills sjukdomskonst finns många expressiva trädskildringar.

Att Carl Fredrik Hill är svenskt måleris allra främsta landskapsmålare har överskuggats av hans tragiska livsöde. När han 1878 insjuknar i schizofreni 28 år gammal har han redan gjort en livsgärning som konstnär. Sedan gör han en till med sina sjukdomsbilder. Den där gränsen mellan det sjuka och friska har intresserat konstvetarna. Man har sökt i de friska bilderna efter tecken på den begynnande sinnessjukdomen, försökt avgränsa exakt när den inträder. Målningarna förvandlas då till ett slags chiffer i stället för konstverk i egen rätt.

Sedan Hill på 1930-talet återupptäcktes har tonvikten legat på hans myllrande sjukdomskonst. Med tiden har dock intresset för den friska perioden ökat. Hillkännaren och kuratorn Sten Åke Nilsson har gjort ett lysande arbete på Waldemarsudde med att låna in verk som spänner över hela konstnärens verksamma tid. De är dessutom mycket känsligt hängda i salarna. Det här är ett magiskt tillfälle att få se så mycket Hill i original.

Hills landskap äger en sinnlig, atmosfärisk sensitivitet. Man kan nästan känna luftfuktigheten i dem. De genomsyras av en ktonisk kärlek till naturen. Det är som om konstnären smeker fram verkligheten med sin pensel, rör vid minsta lilla gnutta med sin ömsinta uppmärksamhet. Trots stillheten i motiven uppstår en märklig dynamik mellan ytorna. De allra ljusaste och de allra svartaste delarna i bilden tycks kommunicera med varandra; skapa ett oroande vibrato. Hill har samma känsla för osköna miljöer som grustag, stenbrott och leriga vägstumpar.

Favoritmotivet är träd. Träden är som porträtterade individer. De människofigurer som ibland uppträder i landskapen är dock summariskt och pinnigt gestaltade, men i grenar och lövverk finns en nästan smärtsamt exakt artikulation.

Huvudnumret är hela sju variationer på blommande äppelträd, en svit som tillhör hans mest berömda. Hill arbetade ofta envetet med samma motiv, han sökte och menade att det fanns ”tio tusen milliarder sätt att se naturen”.  Dessa träd som skummar av modererad sensualism i det ljusa försommarvädret, har för mig alltid känts starkt hoppfulla. Det är något paradisiskt över deras avklarnade gestalter som snöar vita blommor över gräset. Dessa lyckliga bilder målas drygt ett halvår innan insjuknandet. Hill går sedan in i ett skaparrus som får honom att känna sig som ”en pärla i guld”.

Det som förbinder Hills friska period med den sjuka är sensualismen. Människorna som bara var staffage i landskapen blir i sjukdomskonsten centrala. Människor och djur. Och ibland en blandning av dem. Landskapen har förvandlats till ett slags urtidsvärldar, arkaiska scenerier där allt tycks vara levande: floderna, bergen, växtligheten och himlarna. Inspiration till sin bildvärld hittar Hill i familjens bibliotek. I koloniala berättelser om den mörka kontinenten Afrika och orientalisternas skildringar av fjärran Östern.

Hills sjukdomskonst är på många sätt unik. Den uppvisar visserligen typiskt schizofrena drag, som det att linjerna mellan figurerna och deras omvärld går in i varandra, att gränsen mellan inre och yttre lösts upp. Samtidigt saknas det statiska som finns i mycket sjukdomskonst. Hill tycks fortfarande ha tillgång till en anmärkningsvärt stor konstnärlig frihet.

Bland sjukdomsbilderna fastnar jag för några stilleben jag aldrig sett tidigare. Trots att Hill bara använt sig av enkla färgkritor lyckas han exakt få fram späckprickarna i en bit salami, ostrons gråskimrande kött, ljuset över ett knippe sparris. De visar vilken skicklig konstnär Hill var. Och att han egentligen inte levde i en vanföreställning när han kallade sig för Maximus pictor – den störste av målare.

Camilla Hammarström